 |
Naturskyddsföreningen Nordanstig |
 |
|
|
||
|
|
||
|
Rapporter
från våra verksamheter |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Ett trettiotal personer hade samlats i Harmångers bibliotek för att höra Ann-Christin Jäderholm berätta och visa bilder från en resa till norra Thailand, till det område som brukar kallas "Den Gyllene Triangeln", ett område som under långa tider varit otillgängligt beroende på en kuperad terräng och ett väglöst land. Thailändska staten har ändrat på det och försökt få kontroll över byarna där, inte minst för att få bort opiumodlingarna. Resan startade i Bangkok, en stad med en befolkning nästan motsvarade hela Sverige. Thailand, med en yta något större än Sveriges, har en befolkning på nästan 70 miljoner innevånare.
Resan norrut gick med tåg, ungefär med den standard som man kan misstänka att SJ strävar efter. Åt det primitiva hållet alltså. Men tåget kom i alla fall fram och den guidade turen kunde fortsätta runt i det som var resans mål, Den Gyllene Triangeln. Thailändarna är förresten ganska förtjusta i guldglans, vare sig den kommer från en kung som under inga omständigheter får chikaneras eller från de många guldbelagda byggnaderna och skulpturerna. Men vad betyder guldet för den fattige, det är inte något man kan äta och inte ens komma åt att beröra.
Den Gyllene Triangeln är som Treriksröset hos oss: tre länder, Thailand, Burma och Laos möts inom ett begränsat område.
Den fjärran stranden till vänster tillhör Burma, den ljusa stranden från mitten och ut till höger är Laos och bilden är tagen från Thailand. Vattnet är Mekongfloden som mellan Burma och Laos svänger in en arm; den grenar sig här. Ett par landskapsbilder vittnar om en terräng som kan dölja mycket och ge en kontrollerande statsapparat mycket bekymmer. Opiumodlingen har minskat, men den förekommer fortfarande.
Teakskogarna har huggits ner i stor utsträckning, men på senare tid har regeringen försökt stoppa den sanslösa avverkningen. Här passerar ressällskapet nyplanterad teak. Det är lövfällningstid och det finns inte så många löv kvar på de unga träden.
Ann-Christin visade flera bilder från verkstäder med tillverkning av textilier, färgerier, bambuflätning, smedjor och som på den här bilden, ett tegelbruk. Råteglet på nästa bild är resultatet av ett dagsverke.
Sedan teglet torkat bränns det i en ugn som byggs upp av teglet självt som kläs in i väggar av färdigt tegel. Lägg märke till kanalerna som bildas av råteglet, de skapar drag och transporterar värmen runt i hela tegelmassan och rätt staplat ger de ett jämnt bränt färdigt tegel.
På ett opiummuseum visades det som förhoppningsvis så småningom kan förpassas till historien. Så här har man sett opiumrökare i filmer. (Det var det här beroendet som Kina ville slippa, men som britterna med militärmakt tvingade på Kina. Det var under 1800-talet, inte så länge sedan.)
Så länge människor förblindas av pengar och använder dem för att förhärliga sig själva kommer den här kommersen att fortsätta. Man försöker få bönderna att odla annat. Här en teodling. Definitivt hälsosammare.
Vid halvtid fikade vi och sedan återupptog Ann-Christin sitt berättande och det hela var en trevlig och intressant redovisning och gav konturer åt en trakt som man hört så mycket om.
Bosse Lundberg
Finnstarr tillhör familjen ”Halvgräs.” Denna art är mycket ovanlig (rödlistad och fridlyst). Den är hittills funnen endast på fyra platser i Sverige. Två av dessa ligger vid Malungsåsen i Hassela (de två övriga i Jämtland och södra Lappland). Hälften av Sveriges kända bestånd finns således i Hassela, där de två lokalerna upptäcktes år 1987 och 2013. Finnstarren finns även bland annat i Finland, Lettland, Polen, Ryssland och Vitryssland men överallt verkar den vara relativt sällsynt. Till Hasselas två finnstarrslokaler styrde vi kosan lördag 27 september för att beskåda de här rariteterna på två lokaler som här ligger ganska nära varandra.
En liten del av en av finnstarrens lokaler Vi mottogs av finnstarrs-markägaren Bo Tjernell och hans fru Ulla varpå vi (totalt sju deltagare) efter en kort skogsvandring var framme vid dagens första lokal. Här växer finnstarren rikligt på en cirka 30 meter lång och 7 meter bred sträcka på sumpig mark. Vi som var med kände oss nästa lite unika eftersom vi nu är några av relativt få i landet, ja kanske till och med i världen, som har sett den här ovanliga växten. Och detta på vår egen hemmaplan i Nordanstig!
Närbild av finnstarr. Till höger ett honax. Nöjda med vad vi fått se gick vi sedan tillbaka till den plats där vi parkerat bilarna och ytterligare 20 meter därifrån beskådade vi den andra lokalen, som är betydligt mindre och ligger alldeles intill den skogsbilväg, som vi åkte på.
Ulla Tjernell, Ann-Christin Jäderholm, Ilona
Eriksson Därefter blev vi inbjudna till Bo Tjernells gamla släktgård Hagmyran från 1851, som ligger mellan Sänningstjärn och Malungen intill en skogsbilväg mot Annsjön. Här har allt bevarats i ursprungligt skick och vi visades frikostigt runt av Bo och Ulla. Gården är verkligen en sevärdhet och påminner om gamla tiders liv och boende.
Utflykstgänget framför Bo Tjernells gamla släktgård Det här blev en mycket fin avslutning på dagens utflykt. Vi riktar ett stort tack till Bo och Ulla Tjernell för det fina tillmötesgåendet och gästfriheten.
Sven Norman
Liksom förra året inträffade svampdagen som ett avbrott med regn och kyla efter sensommarvärmen som följt på en osedvanligt varm sommar. Så på vägen till Ersk-Matsgården fick vindrutetorkarna gå. Men så klarnade det från nordväst och efter Hassela hade regnet slutat. Det var runt halv ett-tiden.
Sista milen till Ersk-Matsgården utgörs av en
Man passerar också skövlad mark på som om
några år kommer Ersk-Matsgården är nästan 250 år gammal och byggdes alltså någon gång under senare delen av 1700-talet. Sommartid finns guidade turer med rundvandring på gården och berättelser om gårdens förflutna. Redan i slutet av 1500-talet slog sig finnar ner i bygden, så det finns mycket historia att ta del av.
Åldern har gett virket i de gamla husen en särskild lyster. Liksom förra året stod Maj Johansson från Ljusdal för expertkunskapen, faktiskt för tredje året i följd. Första året kunde hon sitta med sin lilla svamputställning utomhus, men detta år, liksom förra året, gjorde regnet att det blev inomhus i stället.
Mitt emot Maj hade Sven och Torsten dukat upp ett bord med material från Naturskyddsföreningen.
Men tillbaka till svamparna så serverade Ersk-Matsgårdens folk traditionsenlig svampsoppa med smörgås och fika. Trots att regnet hängde kom ett trettiotal personer till Naturskyddsföreningens svampdag. Förhoppningsfullt nu rustade med ytterligare någon svamp i plockrepertoaren.
Bosse
Lundberg
Tjugoåtta deltagare hade samlats för en guidad
tur
I den Trolska skogen frodas en särskild sorts jättekantareller ... Naturskyddsföreningen bidrog med att informera om den naturinventering i Trolska skogen, som vi gjort som ett led i den detaljplan, som kommunen arbetar med. Ca 120 arter av kärlväxter har vi hittat, nära 30 lavarter, ett dussintal mossor och några vedsvampar. Av dessa är totalt fem arter rödlistade och två fridlysta. Många gamla träd finns här, ett flertal 240-åriga tallar, 170-åriga granar som stannat och bara blivit någon meter höga, men i stället brett ut sig som bord och kallas därför bordsgranar. Även en bortåt 10 m hög en i 125-årsåldern finns här. Trolska skogen är tvekslöst en mycket värdefull naturskog med hög biologisk mångfald, som om den får utvecklas fritt bara blir bättre och bättre.
Draken – en garanterat utrotningshotad art, men den finns i Trolska skogen Vi riktar ett mycket stort tack till Helena Brusell och Trolska skogen för en mycket givande utflykt! Sven
Norman
Nio personer trotsade regnvädret på väg till samlingsplatsen i Älgered. Turen var med oss, för från utgångspunkten för den nära 1½ km långa vandringen till Lappkyrkan blev det regnfritt, och på hemvägen fick vi även solen i ryggen! Lappkyrkan ligger i den sydvästra kanten av Nybodberget, som i sin tur ligger ca 2 km sydost om Nybodarna, väster om Älgered i Bergsjö. Spåren efter de båda stormarna Dagmar och Ivar i december 2011 respektive 2013 syntes här och där, liksom spåren efter de skogmaskiner som tagit rätt på det stormfällda virket. Men det var en njutbar vandring på stig i tallskog med fina lavtäcken. Lappkyrkan visade sig vara en mycket vacker plats. Här bildar ett stort takformat stenblock liggande på tre andra stenblock en ”stuga” med öppning utåt på framsidan. En flat stenhäll finns i öppningen och en eldplats utanför. Gästböcker inne i grottan vittnar om att platsen är ett kärt utflyktsmål.
Utflyktsgänget samlat framför Lappkyrkan ... Av en tidningsartikel från 26 juni 1973 framgår att det då på midsommardagen hölls friluftsgudstjänst här med bland annat barndop. Av artikeln framgår även att ”Herr Gösta Wahlberg fungerade som tillfällig kyrkvärd och berättade helt kort om Lappkyrkans historia”. Vi har också fått veta att det på midsommardagen under ett antal år blev tradition att här hålla friluftsgudstjänst.
... och det här är vad de ser Vid öppningen till grottan finns en väderbiten skylt med inskriptionen ”LAPPKYRKAN”. Platsen finns med i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister, där den fått beteckningen Bergsjö 294:1. Här finns en beskrivning med bland annat mått på grottan, och där sägs också att det på en på ett träd vid öppningen ska finnas en fastspikad bräda med texten till psalm 474 (Den blomstertid nu kommer) inristad, men denna ristning kunde vi inte skönja vid besöket. Vidare sägs att platsen används vid bröllop och andra sammankomster samt att det enligt bygdetraditionen varit en helig plats för lappar. Sanningshalten i det sistnämnda har vi dock inte lyckats klarlägga.
Det här är utsikten åt söder Hur som helst är Lappkyrkan en mycket vacker plats i vår Nordanstigsnatur. Den är väl värd ett besök både för den ovanliga grottformationen och för den vackra omgivningen. Det medhavda fikat smakar förträffligt här! Sven
Norman
Tisdag 12 aug gjorde Nordanstigs världssimmerska Anna-Carin Nordin en simtur från Sörfjärden i Gnarp till Vitörarna och runt Gran. Efter att ha rundat Grans norra sida var hennes plan att fortsätta tillbaka mot Sörjärden. Besvärliga havsströmmar och kraftig vind medförde dock en avdrift norrut med följd att Anna-Carin i princip ”stod still” i vattnet trots ihärdigt simmande. Hon kunde omöjligt ta sig simmande tillbaka till Sörfjärden varför det blev färd tillbaka med följebåten. De sista 500 m utanför badstranden i Sörfjärden hoppade hon dock i vattnet igen och tog sig simmande i land. Den totala simsträckan blev nog ändå bortåt 2½ mil om man räknar in den simning som gjordes ”stillastående.” Bortåt 12 timmar simmande i vattnet blev det, tveklöst en enastående simprestation i kraftig blåst.
Anna-Carin kliver ur vattnet efter nästan 12 timmars simning
Sven Norman
Redan i god tid före klockan tolv fanns folk på plats inför dagens vandring. Där på ett bord fanns dagens första gåta i en ask som Sigvard Sundberg hade tagit med sig: en larv som låg liksom i ett litet fågelbo i barken på en gran. Ingen var tillräckligt insatt i de vedlevande larvernas biologi för att kunna uttala sig om vad som skulle kläckas fram ur denna lilla vita larv.
En mobiltelefon, en bild och snart var frågan skickad till Jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuséet. Den ordinarie biologen var på semester, men vikarien skulle se vad han kunde göra. Med det fick vi låta oss nöja. (Efter ett par dagar kom ett svar från jourhavande biologen. Svaret finns längre ner på den här sidan.) Så blev klockan tolv och vi, ett femtontal personer, startade vandringen längs Kustleden mot Bäckandsrevet.
Det finns tio vindskydd längs Kustleden och vi passerade ett av dem, en av dessa platser där man kan koka kaffe, grilla, ta skydd för vädret eller bara vila ut en stund.
Längs berättade Sven Norman om de örter vi mötte, slåtterblomma, vårfryle, kråkklöver, gullris ...
Innanför kronbladen hos slåtterblomman (Parnassia palustris) sitter fem sterila ståndare, s.k. staminodier i krans tillsammans med fem fertila ståndare och i mitten ett fyrdelat märke. Staminodierna är fingrade och i spetsen på fingrarna sitter gulgröna körtlar. När slåtterblomman blommade var tiden för slåttern inne. På den tid då man brydde sig om sådana tecken. Vi passerade några alar och Sven gav ett tips om hur man skiljer mellan gråal (Alnus glutinosa) och klibbal (Alnus incana).
Gråal (tv) har
spetsiga bladspetasar medan de hos Vårfrylens (Luzula pilosa) karakteristiska blad dyker upp här och var. Den är en av de tidigaste vårblommorna och nu finns bara bladen kvar. Vårfrylens frön har ett oljerikt bihang som myrorna tycker om och hjälper därmed till att sprida dem. Kråkklöver (Potentilla palustris) är trots namnet inte någon klöver, utan en fingerört.
Vårfyle, kråkklöver och gullris
När man ser den här bilden är det svårt att tro att den är tagen på platsen där fem människor en gång frös ihjäl på ett strandat skepp och som, trots närheten till land, var utom all räddning. På platsen finns en minnestavla på en sten och dessutom en nyligen uppsatt skylt som berättar om händelsen. Så här lyder texten: Till minne av m/s Delos
Den 8–9 november 1945 följde det
radiolyssnande svenska folket ödet för motorskonare Delos som
med sex mans besättning grundstötte här i Fågelharn, bara cirka
200 meter från den här tavlan.
"Einar Jansson, Sundsvalls Tidnings förste fast anställda fotograf, tog den dramatiska bilden på morgonen den 9 november 1945."
Södra
Fågelharnsviken är inte längre en vik, Målet för vandringen var Revet i Bäcksand. Man kommer dit via en stenbrygga som kan vara dold vid högvatten.
Ute på revet är blomsterprakten bedövande så här års. Fackelblomster, mjölkört, kustarun, strandglim, kärleksört, strandloka ... Kustarun, höstskallra och fackelblomster
På Revet åkte fikat fram och vi kunde begrunda den särpräglade naturen. Det är lätt att komma till Revet och så här års är det väl värt ett besök. Det är också ganska lätt att komma dit. Ta dig till Bäcksand. Kommer du med bil finns det plats att parkera. Sedan går du till fots den sista biten. Bryggan ut till Revet är visserligen stenig, men inte oöverstigligt svår att ta sig över. Du blir rikligt belönad när du kommer fram. Ta med dig fika och gott om tid. På tillbakavägen dök dagens andra gåta upp. inte en larv denna gång, utan en besynnerlig variant av strandglim.
Till vänster på den vänstra bilden syns en blomma av normal strandglim och ett par foderbladskapslar av normalt utseende, lite långsträckta. Bilden till höger visar ett bestånd av den fyllda varianten av strandglim. Foderkapslarna på den varianten var mer rundade och uppsvällda.
Strandglimens fyllda blommor för tankarna tillträdgårdskatalogernas fyllda, sterila monsterblommor och det är först när man vänder på dem som glimens foderblad avslöjar att det verkligen är en strandglim. Helas blomkronan bestod av mängder av stjälkar liknande den på bilden till höger, var och en grenande sig i mer eller mindre outvecklade kronblad. Eftersom strandglimen är flerårig kan den här varianten finnas kvar ett tag till även om blommorna inte verkade fertila.
Egentligen hade vi tänkt ta en annan väg tillbaka, men stormfällda träd som ännu inte röjts undan gjorde att vi fick gå tillbaka samma väg som vi kom.
Så här vandrade vi (ungefär 2x2,5 km) Vid tretiden var vi tillbaka till dansbanan och därmed var årets kustledsvandring till ända. En gåta kvarstod: vem var larven som Sigvard haft med sig? Eventuell insikt kommer att meddelas här.
Efter ett par dagar kom ett svar från Jourhavande biolog:
Sven grävde vidare:
Några timmar senare kom Sven med ett nytt besked: Bosse Lundberg
För tredje året i följd fick vi chansen att visa upp vår verksamhet i välbesökta Trolska Skogen i Mellanfjärden. Torsten, Ann-Christin, Sven och Niclas var de som fanns på plats år. Ja, och så Uven förstås.
Det är inte alltid så lätt att få barnens uppmärksamhet när ett trolskt äventyr väntar runt hörnet, men Uven är alltid lika uppskattad!
Dyker sedan tomten upp ... tomte och uv ... Trots att jordgubbsloppet i Jättendal pågick för fullt så kom ca 250 besökare. Kul att så många var intresserade av våra broschyrer Sevärdheter i Nordanstigs natur och Kustleden.
Bilden är lång och smal, men så är också enen
som
Orkidéer finns runt om i skogen. Jungfru Marie
nycklar är ganska För oss i Naturskyddsföreningen är det är alltid lika spännande att få komma hit och träffa alla och se vad för nytt som dykt upp i skogen! Niclas Wallin
För 23:e året i följd slåttade vi vår skogsbacke i Rigberg, Hassela till gagn för den flora, som finns där. Femton duktiga slåtterarbetare utrustade med liar och räfsor genomförde arbetet under ledning av Ragnar Svensson. Ragnar berättade också lite om den tidigare bebyggelsen i Rigberg, bl.a. med hjälp av ett gammalt foto över platsen, som han fått av en person med rötter i Rigberg. Under arbetet bjöds på fika och hembakat bröd, som vi kan tacka Ragnar och hans fru för. Bengt Synnebäck medförde sitt dragspel och underhöll oss med dragspelmusik till stor glädje för den församlade skaran.
Arbete och vila. Lieorven får vila liksom
slåtterfolket Vi tittade också på en del av de växter, som finns här och som nu blommade, t.ex. fjälltimotej, torta, björk-, klot- och ögonpyrola, ormrot, kattfot, gökärt, orkidéerna nattviol och grönkulla och en hel del annat.
Grönkulla, ögonpyrola och ormrot.
Sista rycket på 2014 års Rigbergsslåtter. En fin höhässja blev resultatet av slåttern. Den blir efter torkningen fårhö till en av deltagarna.
Slåttergänget framför höhässjan i Rigberg
efter avslutat arbete. Efter arbetet åkte alla till Ersk-Matsgården, där vi bjöds på utsökt fläskpannkaka med sylt och grädde samt kaffe med gårdens rullrån. Det blev en arbetsam men trevlig dag där humöret var på topp! Nästa år kör vi för 24:e gången ...
Bättre väder kunde vi inte ha önskat oss, strålande sol och behaglig svalka. Mötesplatsen var bestämd till Hoppskogens parkeringsplats och där samlades en ständigt växande skara. Faktiskt blev vi drygt fyrtio personer, plus ett par hundar, som deltog i årets blomstervandring. På bilden berättar Sven hur dagen är upplagd, det vill säga att det är Ann-Christin (till höger om Sven) som håller i dagen och att vi är så många att vi måste dela upp oss i flera grupper. Så här blev det: Niclas Wallin och Torsten Hansson, Ann-Christin Jäderholm och Sven Norman ledde varsin grupp, någorlunda jämnt uppdelad.
Första observationen var
skogsnycklar (Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii).
Letar man efter skogsnycklar kan man lika gärna hamna på Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza
maculata ssp. maculata). Kanske man kan säga att
Jungfru Marie nycklar är huvudart och skogsnycklarna en
underart. Exakt bestämning är lite vanskligt i det här
sällskapet efter som det lätt uppstår hybrider åt olika håll.
Hur som helst är skogsnyckar en orkidé och som sådan fridlyst.
Den är inte alldeles vanlig, men fanns inte med i 2010
års upplaga av rödlistade kärlväxter.
Skogsnycklar Blåsippor fanns det längs vägen, men de hade förstå blommat ut sedan länge.
För att inte trampa varandra på tårna höll vi några hundra meters avstånd mellan grupperna. Därför är det svårt att veta vad man upptäckte i de andra grupperna, men de arter som det pratades allmänt om var bland annat sårläka och blåsuga. (Våra gruppledare hade varit på platsen dagarna innan och tagit reda på vad som fanns att se. Det fanns alltså vissa förväntningar redan från början.)
Trots sitt namn verkar ögonpyrolan inte riktigt vilja titta upp på världen utan böjer sig blygt ner mot marken. Ögonpyrolan är inte ovanlig, den finns ofta på frisk och fuktig mark, gärna skuggig. Även om vi gjorde vårt bästa för att kunna artbestämma det vi fann gjorde vi ett fynd som vi bara gjorde vaga ansatser för att artbestämma.
Längs vägen finns en mäktig bäckravin, delvis fylld med stormbråte. Där växte ett stort bestånd skäfte eller skavfräken (Equisetum hyemale)
Två fynd vittnade om att trakten varit uppodlad en gång i tiden. Dels fann vi ett ganska kraftigt bestånd humle efter vägen, men också skelört (Chelidonium majus).
Efter någon timmes vandring i sakta mak fikade vi i en granplantering som slagit rot på en mark som för inte allt för länge sedan varit öppen odlingsmark. Ganska myggfritt var det dessutom så vi kunde äta och dricka i lugn och ro.
Vägen tillbaka gick inte mycket fortare eftersom det fanns en del att kontrollera på nytt och fynd att dela med sig av. På tillbakavägen blev det inte lika tydligt med gruppindelningen. Det fanns en hel del att diskutera.
Myskmadra och tibast, två växter som inte hör till dem man ser överallt. Tibasten har förresten redan blommat, den blommar på bar kvist, det vill säga blommorna kommer före bladen. Tibast är giftig. Brattåsen är ett område med höga naturvärden. Följande signalarter träffade vi på: Blåsippa, myskmadra, ormbär, sårläka, tibast, torta och ögonpyrola. Kanske någon av oss skulle kunna bidra med ytterligare någon. Ett par, tre timmar en söndag i juni innan midsommar, en fikastund i skuggan av ett granbestånd och många växter som man inte ser så ofta. Och människor som kanske bara ses några få gånger om året ... Över fyrtio personer, barn och hundar tillsammans under en lugn och stilla vandring i den natur som vi till vardags kanske alltför ofta tar för given och jäktar förbi. De vilda blommornas dag 2014.
Bosse Lundbeg
För min egen del höll det inte på att bli någon Naturnatt. Inte för det att jag ryggade för att det regnade på eftermiddagen, nej men det var något som pågick under granarna i vår förvuxna granhäck.
Klart man undrade vad som var på gång och hur det skulle gå, men till slut segrade tanken på privatlivets helgd och klockan åtta på kvällen var jag upp vid Hassela skola som var samlingsplatsen för Naturnatten. Från Hassela skola organiserade vi oss för samåkning och efter en stunds färd var vi vid Fagernäsvallen och redo att vandra vidare mot en jaktstuga vid Älvsjöns strand.
På vägen runt sjön passerade vi Älvåsbäcken som fridsamt porlade sig fram. Vi upptäckte inte genast att den löpte fram genom öppningen i en gammal stenmur. Vad den muren en gång i tiden haft för funktion kunde vi bara ha vaga gissningar om.
Det man lägger märke till när man är ute så här en naturnatt är naturligtvis företeelser i miljön. Rotvälta, dass och myrstack måste väl räknas dit? Det var i alla fall vad vi mötte när vi kom fram till det utstakade målet. (Rotvältan till vänster, dasset i mitten och myrstacken till höger.)
Klockan var väl strax före nio när vi var framme. Sven och Torsten hade varit på plats i förväg och ställt dit ett par grillar. Det var förresten Torstens rekognosering som gjorde att rutten lades om sedan han upptäckt att den ursprungliga planen hade inneburit mer gymnastik än vandring. Det är många träd som har rasat. Det var inte så att man såg det tydligt, men det låg ett fuktigt dis över den vindstilla sjön. Lite krusning var det, men bara så att bilderna av speglingarna inte blev knivskarpa.
Apropos företeelser i miljön; de behöver inte vara stora som en sällsynt fågel, en fors eller en ravin. Det räcker med en liten släkting till det par som höll på att hålla mig hemma från Naturnatten. Torsten fick den på sin hand:
Nätterna är ljusa nu. Inte ens molnen kunde skymma synen. Det var bara kameran som kunde luras att redovisa ett större mörker än det var.
Medan vi försökte få grillkolen att glöda drillade skogssnäppa och drillsnäppa och redan på parkeringsplatsen hade vi hört lövsångare. Men sedan blev det aktuellt med en annan artbestämning, den om korvar.
Så det var en viss dramatik – eller ska man säga kreativ komposition – kring grillarna. (Förutom de äventyrligheter som utspelades när grillkolen skulle få fyr.) Helt ovetande om vad vi hade för oss rullade en orre sitt gurglande skrockande över till oss från skogen bort i öster. Samtidigt kan man ju fundera över det här med "ovetande" eller "medvetande". Här satt vi och stimmade och hade oss med grillkorvar och fågelläten och titt i kikare. Samtidigt kröp någonstans i vegetationen den snigel som hade suttit på Torstens hand. Vad visste den om vad vi hade för oss? Och vad visste vi, eller ens tänkte på, hur den uppfattade världen? Men vi delar samma klot. Och alla är vi delar av samma enhet som är livet på jorden. Där vi satt fanns ett par tvillingväxter, åtminstone som de många gånger kan uppfattas: blåbär och odon. Det är inte så svårt att se skillnad på dem, men det finns ändå vissa likheter. Bladen är lite grand lika, inte så lika att man kan ta mista om det bara gällde bladen. men ser man samtidigt de blå bären så kan man bli tveksam.
Att det fortfarande är pollensäsong märktes få de flytande vattenväxterna som fått en korona av pollen som en halo runt sig.
Lite längre ut i vattnet kämpade en abborre (åtminstone bestämde vi oss för att det var en abborre) med en brödbit som hamnat med ostsidan nedåt. Det var strax före elva och den sista biten av smörgåsen försvann ungefär i höjd med att vi började vandra tillbaka till bilarna. En van fågellyssnare kunde höra en morkulla på tillbakavägen. Att lägga till tal- och koltrast som hade hörts tidigare. Vi var dryga dussinet som på vårt vis hade tillbringat några timmar under den riksomfattande Naturnatten den 5 juni 2014. Jo, en sak till: det pollen som låg och flöt runt vattenväxterna var ganska säkert tallpollen. Så här ser de ut i förstoring. Liknar Musse Pigg har någon sagt.
Bosse Lundbeg
Tisdag 3 juni
Nordanstigs vackra kustnatur vill vi gärna visa upp, också för dem som inte själva tar sig dit. Naturskyddsföreningens Riksorganisation bidrog med projektpengar och vår lokalförening här i Nordanstig planerade och genomförde resan tillsammans med Röda Korset i Bergsjö.
Tisdagen de 3 juni fylldes bussen av 51 invandrare från Bergsjö, nästan hälften av dem var barn. Det var en härlig blandning av nationaliteter (från Burma, Somalia, Eritrea och Afghanistan). Några var hela familjer, många mödrar med barn och även tre ensamkommande killar. Vädret var strålande och kvinnornas vackert färgade dräkter var som sommarbuketter i solen. Första resmålet gick till Rönnskär. Då hade alla fått varsin broschyr över kustleden, och både stora och små kunde följa med på kartan var vi befann oss. En tur till fots runt Rönnskär för att se havshorisonten och vi fortsatte till Mellanfjärden där vi bjöd på en uppskattad brygglunch på Sjömärket.
Efter lunchen blev nästa stopp i Hårte med en vandring förbi gistvallen och sjöbodarna. Vi berättade om människorna som bott längs kusten, och om hur de försörjt sig på fisket. Några lärde sig att smörblomma heter just så, för den är gul som smör.
Osdag 4 juni Andra dagen, onsdagen 4 juni, hämtade bussen gamla seniorer först från Sörgården i Bergsjö och senare vid Hagängsgården i Harmånger. Bussens bagageutrymme, som dagen innan fått hysa ett par barnvagnar, fylldes nu med rollatorer och det utbröt ett livligt pratande på båda våningarna i bussen.
Att det regnade lite hade ingen betydelse för humöret. Vissa av de gamla hade bott vid kusten och kunde återse platser som gav minnen tillbaka. Vi började även den resan i Stocka och Rönnskär. Lunchen på Sjömärket var för dagen strömming och potatismos, vilket kalas!
För de gamlas bekvämlighet fick de se resten av kusten från bussen, där det även serverades kaffe. Alla var nöjda och kanske också lite trötta vid hemkomsten, inte minst vi (Stefan och Ann-Christin) som guidat de två dagarna. Det hade aldrig gått utan de två par funktionärer från Röda Korset, som bakat fikabröd och serverade eftermiddagsfika båda dagarna. Tack till Röda Korset!
Ann-Christin Jäderholm
På Gnarpsdagen pågick en hel del evenang: bakluckeloppis, servering, Säcken och Kulturstjärnan hade öppet och yembetrummor ljöd över bygden liksom sång från skolans elever blandat med knattret frånveteranmopederna. Det serverades hamburgare, kolbullar och fika, med andra ord en dag då folk var i rörelse. Det var dagen för EU-valet. Då passade också Naturskyddsföreningen att närvara med ett presentationsbord och holkförsäljning. Sven Norman var vår representant. En fågelkikare stod uppställd. "Barnen brukar tycka om att titta i den", sa Sven.
Vädret då? Sol och värme, så Sven satt nog ganska bra till där i hörnet i skuggan. Redan mot tidiga kvällen drog kyligare luft in med regn och åska. Elva millimeter fick vi i Gnarp. Bosse Lundberg
Vår numera – sedan ca 25 år tillbaka – traditionella årliga fågelvandring i Ornområdet, Strömsbruk, lockade runt 25 deltagare. Sven Norman hälsade välkommen och ledde gruppen på vandringen längs Harmångersån och ut mot havet. Flera stopp gjordes för att lyssna efter fåglar och spana efter dem i ån och i havet. Totalt fick vi ihop 32 olika fågelarter denna kväll. Några exempel var grågås, havstrut, mindre strandpipare, svartsnäppa, mosnäppa, små- och storskrake, små- och storlom, svärta, ejder och vigg.
En av höjdpunkterna vid fågelvandringen, Några av oss stannade på hemvägen mellan Sörsjön och Norrsjön för att kontrollera om fiskgjuseparet fanns på sin plats på sin vanliga plats i en tall på en holme i Norrsjön. Och så var det! Dessutom fick vi på långt avstånd höra årets första gök här! En trevlig och givande fågelkväll blev det, även om dess sista hälft drabbades av regnskurar, som i sin tur förgyllde kvällen med en färggrann regnbåge. Sven Norman
Maud Lööf, som för övrigt var initiativtagare till deltagandet i holktävlingen, körde bussen och när vi kom fram blev det en liten ceremoni nä David Carlsson förärades en fågelbok av föreningens ordförande Sven Norman.
Sen bar det av in i skogen med kikare och matkassar.
Vägen ut mot Ornskarpen går till en början längs Harmångersån, en vandring som inte lämnade någon oberörd.
Vägen ut mot Ornskarpens udde fortsatte genom skogen. Några elever förvånades över bäverns skicklighet att fälla träd.
Att värmen hade kommit tillbaka efter en kall period gjorde alla på gott humör, men det skulle visa sig ha en menlig effekt på fågelskådandet. Varm luft mot kallt hav ... Framme vid kusten möttes vi av kompakt dimma och inte ens konturerna av den fågelö som skulle bjuda på fågelskåderi var skönjbara.
Men avsikten bakom dagen var att bjuda på en naturupplevelse och en kikare kan användas på många sätt liksom att det finns många sätt att till sig naturen.
Ingen kunde nog undgå att påverkas av den särpräglade natur som området runt Ornskarpen erbjuder med sina klapperstensfält, gamla tallar och en skog som mer ser ut som en skog än de trädplantager som man lite slarvigt kallar skog. Efter en matpaus med grillning vände vi åter till bussen för att få efterrätten, glass med grädde och maräng serverad på Café Hamnlyckan i Mellanfjärden. Sedan var det dags för hemfärd. Samtidigt som dimmorna över havet lättade ...
Bosse
Lundberg
Det var inte precis varmt, men vid tiotiden samlades vi. Som vanligt utanför Hassela skola, den som kallas Arthur Enbergskolan. Fast på fasaden står det ARTHUR ENGBERG SKOLAN. Men så lever vi särskrivningens tidevarv ...
Med upp till Rigberg följde fågelholkar, krattor, motorsåg och lite annat, för det var en del som skulle göras.
Vägen var pudrad med nysnö, men runt om i skogen fanns här och var långsmala drivor av vintersnö kvar. Och lite snö hängde det i luften. Men kylan skulle snart vara väck, i alla fall ur våra kroppar, för här fanns att göra: fågelholkar skulle upp, ris skulle räfsas och plockas bort (granris som blivit kvar efter det att några granar tidigare hade avverkats), ja faktiskt skulle en hel gran som stormen knuffat kull sågas ner och forslas bort. Plus lite annat småplock som skulle göra ängen fin fram till slåttern i juli.
Blå himmel, lite vita moln och avklarade jobb och så dags för fika
Så kom snön. Den syns kanske inte så bra på
bilden.
Att det var kallt märktes på snön i vattnet.
Måste ha varit nollgradigt, Efter fikat kom punkt två på dagordningen: beskådandet av blommande tibast.
Man ser inte så ofta tibast, så det vill till att ta chansen att studera den
Vid en liten bäck växte ett ganska stort bestånd gullpudra
Innan vi for hem igen skrev vi under en vittnesbörd om att vi faktiskt varit där – på Rigberg – och gjort det vi hade gjort och sett det vi hade sett, på det att det måtte gå till hävderna. Men vi kommer igen i juli, för då är det tid för slåtter. Också det en hävd.
Bosse Lundberg
Torsten Hansson, Ove Wallberg och Bernt Larsson (höll i kameran) fixar spången på Skatudden (söder om Sörfjärden). Det finns en anledning till att virket har den vackra glansen. Med Bernts ord: "Behandlingen av virket består av: först ligga ute en vinter sedan häver man på lite vatten från närliggande surhål. Då får man fram den vackra färgen på virket."
14 personer slöt upp för den traditionella ugglevandringen, vårt alternativa fredagsmys. Årets utflyktsmål var Åsvallen i Gnarp. Den tidiga våren hade gjort vägen lerig, på gränsen till oframkomlig på sina ställen, och den tänkta månskenspromenaden på 2 km fick därför förlängas med några hundra meter. En positiv sidoeffekt av detta var att kvällens enda pärluggla hördes där vi parkerade bilarna.
Med öronen på helspänn utanför Åsvallsgrillen Sven Norman trotsade leran och åkte före för att göra upp eld i Åsvallens grillstuga där vi senare samlades och fikade. Inga fler ugglor hördes men deltagarna kunde njuta av en ljus och mild kväll i skogen.
Fika i Åsvallstugan
Några av oss åkte
sedan till Byn i Gnarp för att lyssna efter den kattuggla som
rapporterats därifrån men den verkade ha gjort kväll.
Niclas Vallin
Föreningens 37:e årsmöte hölls i Lönnbergskyrkan i Bergsjö. Det var överraskande många som kom för att delta – inemot trettio personer slöt upp.
Mötesförhandlingarna gick smidigt enligt den fastställda dagordningen. Det blev några ändringar i styrelsen: ledamoten Anneli Persson Bäck utträdde och ersattes av ersättaren (suppleanten) Erling Selling som blev ordinarie. Till Erlings plats som ersättare trädde i stället Bosse Lundberg som också ansvarar för föreningens webbplats. Årsmötet fastställde också föreningens Verksamhetsplan 2014. Protokollet från årsmötet finner du under FÖRENINGEN -> Protokoll.
Slutligen ett stort tack till Lönnbergskyrkans personal för utmärkt service och delikat fika! Bosse Lundberg |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Ugglelyssningslväll för
fjärdeklassare i Nordanstigs skolor |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Del av gruppen i Gnarp För sjunde året i följd arrangerade vi en ugglelyssningskväll för de olika skolornas 4:e-klassare samt deras föräldrar och lärare. De skolor som deltog i år var Bergsjö skola, Bringstaskolan i Harmånger, Gnarps skola, Hosiannaskolan i Gnarp och Ilsbo skola. Vi samlades på de fem orterna kl 18.30 med olika "uggleledare" från Naturskydsföreningen. Därefter åkte vi ut till skogens djup och lyssnade av olika sträckor längs skogsbilvägar. Totalt nära 100 personer, huvuddelen barn, deltog i kvällsmörkret. Antalet ugglor var dock tyvärr betydligt lägre. Allt som hördes var en kattuggla i Ilsbo och en pärluggla i Gnarp.
Lovisa Svedlund, Ines Gunsth, Ingrid Bergman, Wilma Westner Kvällen avslutades med fika och korvgrillning vid öppen eld i skogens mörker. Det blev kvällens höjdpunkt! Sven
Norman (text)
|
Anna-Carins syfte med den här simturen var att rikta
uppmärksamheten på vår vackra kust, hur viktigt det är med rent
vatten, att värna djurlivet och den miljö vi har runt omkring
oss. Simningen skedde därför i samarbete med bland andra
Naturskyddsföreningen. Redan dagen före hade vi satt upp vår
banderoll och ett stort plakat. Även följebåten var försedd med
vår banderoll. Före starten kl. 08.00 och vid målgången deltog
vi med ett bemannat bord med broschyrer om vår havsmiljö, lokalt
programmaterial, värvarkort m.m. Totalt uppskattar vi att
ca 100 personer var närvarande.
.jpg)
.jpg)
