VERKSAMHET

Rapporter

FÖRSTA SIDAN

Rapporter från våra verksamheter
år 2018

Det var dagen efter en dag med kraftig blåst. Det blåste nu också, men inte mer än att vi kunde enas om att det var en bra dag att vara ute i. Och bra var också uppslutningen; runt ett tjugotal deltagare.

Det var inte bara vädret som bidrog till starten på en angenäm dag. Vallenbodlaget, som egentligen skulle ha jagat runtikring, hade ställt in jakten så nu behövdes varken reflexvästar eller kontakt med jaktledarna.

Naturskyddsföreningen i Nordanstig disponerar en av vallstugorna, den som tillhör Maria och Erik Srangells stiftelse för natur- och djurskydd. Stiftelsen bildades efter ett testamente efter Ingeborg Strangell, konstnär från Jämtland, som dog 2009. Där tilldelades Naturskyddsföreningens länsförbund i Gävleborg, Västernorrland och Jämtland-Härledalen tillsammans med Djurens Rätt, platser i stiftelsens styrelse. Stiftelsen förvaltar en stor förmögenhet och stora skogsarealer som ska hanteras som naturreservat och där ingen jakt får ske. Så vi har en stuga på Vallenbodarna att vara i.

Under samlingen bestämdes det att så här gör vi: Vi går i grupper åt olika håll och ser vad vi hittar och samlas sen igen halv tolv vid Strangellska stugan och går igenom skörden tillsammans. Och så gick vi åt olika håll in bland träden.

En ganska stor grupp försvann iväg västerut längs Vallstigen. Vallstigen är nu röjd från starten nere i Norrfjärden och ända upp till Hassela. Ett tag var den alldeles igenvuxen.

Det var inte mycket vatten i Dyrån, men vad kunde man vänta sig efter torkan i somras. Undrar hur flodpärlmusslan och fiskarna i ån tar det? Här och var var vattensamlingarna större och ibland fanns till och med vatten som rörde sig. Det har ju regnat lite då och då den sista tiden.

Det var nog tur att de flesta gick västerut, för österut fanns en stig med besvärliga passager.

Å andra sidan är det längs obekväma vägar man kommer fram till verkligheten där liv och död håller varandra i handen som en enhet. Till skillnad från den artificiella verklighetsuppfattning där medborgaren är konsument och konsumenten en viljelös spratteldocka som lockas att se livet som friheten i en snabb uppkoppling och döden något man inte talar om.

Halv tolv och återsamling. Det låg i luften att det förnämsta bytet för de flesta var den gula kantarellen, svampen i de flestas hjärta. Kanske tillsammans med trattkantarell och trumpetsvamp.

Mycket av det som kom fram ur korgarna var soppar av olika slag. En och annan riska, några kremlor, fårticka. Plus okända svampar som ingen vågade satsa på. Säkrast är nog i alla fall gul kantarell även om det finns en dubbelgångare: Narrkantarell, den ˮfalska kantarellenˮ.

Det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till svampar. Många av de arter som tidigare ansetts som goda matsvampar har omvärderats. Nils Suber, matsvamp-Sveriges gamle nestor lär ha sagt – förmodligen inte utan allvarlig underton – att man borde spara ett exemplar av vad man ätit så att man visste vad man dött av.

Stenmurklan är inte ensam om att ha blivit omvärderad. Riddarmusseronen, som tidigare ansågs som en utmärkt matsvamp och alltså under många år plockats av svampkännare har omvärderats sedan det på senare år rapporterats om allvarliga förgiftningsfall. Det fins de som inte anser att man bör tala om matsvamp överhuvudtaget. Svamp, menar de, är sin höjd en krydda, men inte mat.

I Forskning och Framsteg 7/2002 finns mer att läsa om det här med omvärderade svampar. Där talas det bland annat om att inte ens champinjonen går fri. Så vem vet vilka svampar som kommer att flaggas med varning i morgon fast de i dag hålls för läckra.

Ett intressant fynd var en varelse som ingen vet om den ska kallas växt, svamp eller djur. I folktron kallas den ˮtrollsmörˮ.

Trollsmör, Fuligo septica.

Man ansåg förr att trollsmöret var mjölk som spillts av en bjära när den, på en trollkunnigs uppdrag, rände runt och stal mjölk från gårdar i trakten. Det här är en varelse som inte är svamp, inte en växt och inte ett djur, utan något alldeles eget, en helt egen tillvaroform.

Trollsmör tillhör slemsvamparna, men trots namnet är de svampar som vi plockar närmare släkt med djuren än de är släkt med slemsvamparna. Det är till och med så att slemsvamparna studeras från två håll, både av zoologer och botaniker. När botaniker studerar slemsvampar kallas de Myxomycetes, en term med svampanknytning. När zoologer studerar dem räknas de som klassen Mycetozoa i den stora stammen amöbadjur, Amoebozoa,

Känn poesin i följande beskrivning från Wikipedia:

ˮSärskilt på hösten kommer slemsvamparna fram ur gamla stubbar, multnande blad och pinnar och liknande. I denna situation kan det hända att man ser hur den till exempel korsar en väg.ˮ Är trollsmöret ett djur eller en växt? Ingetdera eller båda.

Mer information: Myxomycetes

Slemsvampar är verkligen underliga. Jag minns ett akvarium jag hade för några år sedan. En dag såg jag ett mögel trodde jag. Det fanns på ett par platser nere på botten, tjockt som ett finger och flera centimeter långt. När jag kom tillbaka någon timme senare för att fundera på bästa åtgärd hade "möglet" krupit upp längs stammen på en av växterna. Ett mögel som kröp omkring!

Efter diverse sökande och kontakter med en specialist fick jag veta vad det var, just en myxomycetes-art (eller mycetozoa om man frågar en zoolog).

Trollsmöret är i princip en enda stor cell, en amöba med många cellkärnor, men inga skiljeväggar inom sig, bara ett yttre membran mot omvärlden.

Så blev det dags för fika och svampdagen var över och var och en åkte hem till sitt. Utom ett gäng från Bergsjö, som verkligen fångade andan i våra utflykter. När dagen enligt definitionen ˮSvampdagˮ var avslutad och dammet efter bilarna lagt sig låg bergsjögänget kvar i solen och tog det lugnt. Det var verkligen en fin dag.

Bosse Lundberg
(text och bild)

Vi samlades 13 personer i Hårte för att tillsammans gå en liten sträcka av Kustleden norrut. Det låg både lite regn och mycket förväntan i luften när vi började utflykten med en kort bilfärd till Bredstrand där den egentliga vandringen startade.

Vägen genom skogen längs havet var inte så dramatisk, men Ann-Christin kunde berätta om möten med en flock tofsmesar, en skogsmård och en kopparödla när Torsten och hon hade gått längs stigen ett par dagar tidigare. Och hur en ung havsörn och många gluttsnäppor då gjort udden till ett minne för lång tid framöver. När vi nästan var framme vid Rävudden kom dessutom en joggare förbi och berättade att han sett en vilsen ren på udden dagen före, så förväntningarna var jättehöga när vi närmade oss målet.

Utsikt från Rävudden med gulsporre och gultåtel

Framme vid Rävudden öppnade sig en strålande utsikt över strandängen och havet. I förgrunden blommade gulsporre och längs vattenlinjen lyste det gula gräset gultåtel (Deschampsia bottnica), ett gräs som är endemiskt för Östersjöns stränder; det växer ingen annanstans på jordklotet. De tre öarna Jättholmarna, Vitörarna och Gran pekades ut och Torsten ställde upp fågelkikaren.

Kustarun, Centaurium littorale och kärleksört, Sedum telephium

Gluttsnäpporna ”glutt-glutt-glutt-gluttrade”, det vill säga de flög på avstånd och sjöng sitt typiska läte. Vi letade runt på stranden för att hitta den lilla rosa blomman kustarun (Centaurium littorale), som vill ha sol för att slå ut. Det är en gentianaväxt och mycket likt den fältgentiana, som blommar med blå blommor på vår slåtteräng i Rigberg. Solen kom fram under någon timme och vi hittade ganska många kustarun småningom. Andra växter i slutet av sin blomning var: kärleksört, skräppa, strandvänderot, höstfibbla, gråbo, fackelblomster, gåsört, ögontröst, kråkvicker.

Vid skogsbrynet var det lätt att hitta vresros och havtorn. Båda har gott om taggar och mycket vitaminrika frukter/bär. Havtornbären smakade friskt och syrligt. Kaffe och smörgåsar kom fram och det var då det började mullra bakom ryggen, ett stort åskmoln visade sig och vi fick bråttom att börja återfärden.

Regnet stegrades långsamt och när vi nådde bilarna efter två tre timmar kändes det skönt att åka hem.

Ann-Christin Jäderholm
(text)
Lena Hoff och Ann-Christin Jäderholm
(bilder)

Jämngrå himmel fläckvist mörk där regnskurarna ruvade och då och då sände kraftigt men kortvarigt regn mot marken. Så såg dagen ut. Ingen klagade; regnet var välkommet efter den osedvanligt torra och varma sommaren. Dessutom är fukt bara en fördel när man slåttar.

Medan folk vid tiotiden samlades vid Hassela skola var Ragnar och Erling redan på plats uppe i Rigberg och i färd med att spänna upp en presenning över fikabordet. Bra tänkt. Fiffig lösning att låta pressen vila på linor spända mellan träden.

I år hade det växt dåligt och det var inte så mycket att slåtta, men snart var ändå liarna igång därmed också räfsorna. Någon hässja restes inte i år. Räfsa ihop till strängar fick räcka.

Rigbergsängen sluttar och är bitvis rätt stenig. Ska man vara rätt utrustad krävs egentligen åtminstone två liar: en bredmejare med långt blad och en kortare som kommer åt bättre där marken är bucklig av sten. Liarna assisterades av föreningens numera två motordrivna slåtterbalkar.

Efter tre kvarts timmes slåtter blev det dags för första fikarasten. En påpasslig regnskur visade att taket läckte på ett par ställen, men inte så att det störde själva rasten.

Ibland regnade det också när vi jobbade, men det gjorde inte så mycket även om man inte hade regnkläder. I själva verket var det bara bra att inte ha så mycket på sig, för regnet var ljumt – som ett monsunregn, och inte så irriterande som ett vanligt kallt sommarregn kan vara. Blöt blev man, men utan att frysa.

”Slå med lie” är ett talesätt, inte en teknik. Man slår inte med lie, man skär. Eller rättare sagt, man låter lien skära. Men det kräver att lien är vass, orvet anpassat och bladet skränkt.

Det här med vass lie är ett kapitel för sig. Jag har många gånger hört att dagens lieblad inte är något att ha. ”Det ska vara ett sånt där gammeldags lieblad, ett som går att slipa. De där nya är alldeles för mjuka i stålet.” Det kan faktiskt finnas en förklaring: Det finns något som heter knackliar!

Runt oss, som på kontinenten, skärper man lien genom att knacka den. Med ett litet städ, ett stumt underlag och en hammare tunnar man ut bladets yttersta millimetrar till en egg. Precis som när man slipar skapar det ett skägg som tas bort med ett bryne.

Kanske missnöjet över de nutida liebladen hänger samman med att de vi försöker slipa egentligen är knackliar och missnöjet kommer av att de behandlas på fel sätt. Kanske kan man finna slipliar på vissa gårdsauktioner, men den mesta inhemska tillverkningen av lieblad är nedlagd.

Den som köper ett lieblad i handeln bör förvissa sig om hur den ska skärpas och underhållas. Det finns säkert liar som redan från början är undermåliga, men det vore synd om en fullvärdig österrikisk knacklie blir undermålig därför att den behandlas som en sliplie.

Knacklien har entusiastiska anhängare som delat med sig av sina erfarenheter på webben,

Efter det att vi slåttat färdigt, begav vi oss till Ersk-Mats där vi åt slåttermat. Anders Thyr berättade Ersk-Matsgårdens historia. Lite musik blev det också. Ordförande Erling Selling och Medlemmen Bengt Synnebäck spelade några låtar.

Besöket på gården avslutades med en promenad ner till det gamla vattenverket med kvarn, linstamp, linskäkt och en spånhyvel. Intressant att se det väldiga vattenhjulet börja snurra. Det var  fascinerande att se hur lite vatten det behövdes för att få verket i rotation.

Bosse Lundberg och Erling Selling
(text)
Bosse Lundberg
(bild)

Efter en lång torka med mycket sol och värme under sex veckor tycktes alla sommarblommor blomma samtidig eller redan ha hunnit vissna. Liljekonvaljer blommade samtidigt som vi såg rallarros i början av sin blomning. Årets vandring i Hassela bjöd ändå på mycket vackra ängar som lyste gult av smörblommor i skuggan av björkskogen.

Vi samlades vid skolan i Hassela. Regnet liksom hängde i luften denna dag men det blev ändå en liten grupp på åtta personer som ville gå med. Ånäset är en smal grusås som leder ut i sjön strax nedanför kyrkan i Hassela. Här bildades år 1983 ett naturvårdsområde med två syften: dels är åsen vattentäkt för Hasselaborna och dels skall det vara öppet för allmänhetens rekreation. Kommunen ansvar för skötsel av området och för tre år sedan skedde en gallring av skogen som nu släpper in ljus till undervegetationen.

Vi parkerade bilarna vid en vägbom och började gå längs den smala åsryggen. Det fanns inga frodiga diken längs vägen så det blev mest växter som tål torka, till exempel fibblor. Både skogsfibbla, flockfibbla och gråfibbla noterades. Vackrast var en grupp gråfibblor, lysande citrongula.

Det såg ut att vara de gula blommornas dag, både revsmörblomma och vanlig smörblomma stod vid vägkanten jämte fibblorna. Andra blommor: midsommarblommor, liljekonvalj, backskärvfrö, skogsklöver, stenbär, grässtjärnblomma, rödfibbla ekorrbär och skogsfräken. En pampig ”bukett” av rödblära såg ut att vara planterad vid vägkanten och häckvicker, kråkvicker och gulvial noterades också.

Rödblära (Silene dioica)

Vi passerade en inhägnad med pumpstationer för kommunens vatten och vände när vägen tog slut. Vid den södra stranden nära vägbommen skymtade strandens olika växtzoner i sina vackra färger. Närmast stranden växte gröna snår av alar följt av ett stråk med silverfärgad lappvide, sedan ett brett, brunt bälte av sjöfräken och kråkklöver i blandning och där vattenspegeln småningom tog vid sågs mörkt gröna näckrosblad.

Där på sluttningen ner mot vattnet fann vi många småplantor av kanelros och när jag skulle fotografera en av dem fick jag se en alldeles rund och jämn vril lågt ner på en tallstam. Vrilar syns nog oftast på lövträd, så det var en överraskning. I sluttningen var det gott om stubbar och vi tog fikarast på dessa bekväma ”stolar”.  Just då kom en liten regnskur, men den avskräckte ingen att gå vidare.

Kanelros (Rosa majalis) och vril på en tall

Vi sökte oss mot åsens början, där vi tidigare passerat med bilarna. Här kunde vi hitta husgrunder efter en barnkoloni som revs på 50-talet. Mitt för dessa rester fanns vackra ängar som sluttade mot söder och var frodiga av midsommarblommor, hundloka, kirskål, humleblomster och smörblommor. Här skulle det vara fint för betande djur att gå.

Om någon av en händelse skulle stanna till och läsa på den 35 år gamla skylten som finns vid Ånäsets början ska ni finna att man skriver om rara blommor som funnits här på åsen, nämligen kung karls spira och skogsklocka, men trots flera besök vid olika tillfällen de senaste fem åren har vi inte lyckats återfinna någon av dem. Troligen har den kraftiga strandvegetationen konkurrerat ut kung karls spira som skall ha funnits bland strandstenarna på yttersta udden. Skogsklocka har inte heller återfunnits.

Mer information, se Ånäsets naturreservat

Ann-Christin Jäderholm
(text och bild)

Söndagen den 17 juni erbjöd Naturskyddsföreningen i samverkan med Röda Korset en busstur runt hela vår kommun.

Syftet var att väcka intresse för vår vackra natur, att förstå vad allemansrätt innebär samt att ge våra nya svenskar några inblickar i vår kultur.

Vi fick 27 vuxna och 25 barn i alla åldrar med på turen. Förutom en syriansk familj var alla somalier.

Dessvärre uteblev alla eritreaner på grund av – förmodligen – en brakfest som avhölls på lördagen innan.  Ramadan tog slut vilket firades rejält. Vi fick avbeställa den ditkommenderade bussen.

Stor hjälp gav Abdi, som talar bra svenska och dessutom
är ordförande i den somaliska föreningen i Nordanstig.

Vi startade från Bergsjö och for via Högen utmed Storsjöns strand till Harmånger. Därefter gick färden till Stocka. Vi lämnade bussen på vändplanen och promenerade runt Rönnskär. Sedan for vi tillbaka via E4:an till Mellanfjärden, där det bjöds på lunch. (Uppskattat! Fisken tog slut!). Efter avslutad lunch gick färden vidare via Hårte till Sörfjärden. Där parkerade vi bussen och alla fick en möjlighet att blöta fötterna på den fina sandstranden. Vi talade om plast i havet och nedskräpning på stränderna.

Alla fick en möjlighet att blöta fötterna på den fina sandstranden

Adam synar sandens hemligheter

Sedan gick färden via Gnarp till Hassela – där hembygdsgården tog emot oss. Vi fick bese den fina gården efter att kaffe, te, läst och saft serverats. Samt mängder med bullar tack vare Barbro Elfgrens initiativ. Vi fick också en beskrivning av vad hembygdsgårdar är och står för. Mycken tack för denna neddykning i vår svenska kultur.

Från hembygdsgården gick sedan färden vidare förbi Hassela Sport tillbaka till Bergsjö.

Alla var glada och tyckte att det var en fin dag, söndagen den 17 juni 2018.

Stefan Haglund
(text och bild)

Holm är en säregen plats. Vi kom dit med bil från samlingsplatsen vid Harmångers ICA-butik, ett knappt halvt annat dussin deltagare i Naturskyddsföreningens återkommande evenemang "Naturnatten", som i år gick till Holm och resterna av en forngård i Harmångers socken, naturskönt belägen vid Harmångersån strax innan den når Sörsjön i Strömsbruk. Vägen dit är utmärkt med en fornminnesskylt strax innan avtagsvägen mot Stocka på vägen mellan Harmånger och Strömsbruk.

Nästan fyra hundra år har gått sedan Holmgård nämndes första gången i början av 1630-talet då dess ägare Åke Hansson blev beviljad fem år av skattefrihet för sina tjänster åt kronan. På den tiden hade Sverige hade knappt en miljon invånare och runtom nalkades slutet på det trettiåriga kriget. Holmgårds delvis mörka historia rymmer en hel del mystik som vilar över platsen än i dag.

Holmgård var en högreståndsgård som i vissa avseenden avviker från andra liknande gårdar från den tiden. Bland annat fanns inslag av tegel i spisrösena, men teglet är inte av hög kvalitet utan verkar tillverkat av någon som inte är insatt i hantverket.

I den stillhet som nu råder på platsen är det svårt att göra sig en föreställning om att platsen en gång sjöd av liv. De rester som finns kvar av byggnaderna, några upphöjningar, halv dolda rester av en stenmur, försänkningar efter källargropar hade varit lätt att gå förbi om de inte varit utmärkta med skyltar.

Också betesmarkerna och åkrarna är försvunna, antingen igenväxta eller ligger på Sörsjöns botten. Gården bytte ägare flera gånger under sin korta historia som slutade med ränksmideri och ocker i gestalt av Johan Lohe, som mot slutet av 1600-talet lät förstöra och montera ner Holmgård.

Tillbaka på 2000-talet består vår verksamhet av småprat i väntan på glöden i grillen. Några passar på att vandra runt och Vår 2000-talsverksamhet bestod mest av grillning och småprat kring vardagliga ting, men visst fanns det en och annan fundering över platsens magi. För det är något särskilt med Holm.

Till och med träden verkar intagna av hemlighetsfulla väsen

Lite botaniserande blev det i alla fall.
Här är Torsten med en planta ormbär (Paris quadrifolia)

Att det finns bänkar och informationsskyltar har Holms Kultur- och Fornminnesförening har sett till att platsen känns välkomnande med bord, bänkar, grillplats och informationssyltar. Naturnatten förflöt lugn och stilla och så småningom var glöden klar och grillning och vi kunde slå oss ner med medhavda matsäckar.

Bosse Lundberg
(text och bild)

Så var det dags för den årliga fågelvandringen. Välbesökt som vanligt; ett trettital deltagare hade samlats vid reningsverket i Strömsbruk.

De väldiga virkeshögar som låg travade vid sidan av asfaltsplanen verkade illavarslande. Hur skulle skoghen på udden se ut efter ett sådant ingrepp? Svar skulle komma.

Vandringen ut mot havet gick längs södra sidan och vi passerade bågskytteklubbens utebana som ligger mycket vackert längs Harmångersåns utlopp. Det var fortfarande stora mängder vatten som sökte sig väg ut mot havet.

Strax innan sista kröken mot havet hade vattnet lugnat sig betydligt.

Då och då stannade gruppen upp och fick lyssna på någon fågel eller höra någon berätta om hur det var förr, till exempel att det på trettitalet hade funnits många ålryssjor i ån som för övrigt har ett naturligt bestånd av havsöring.

Det lär finnas en del sediment på botten sedan fabriken som lades ner 1985, men rör man inte om i det för mycket ligger det väl bara där och småläcker. Med tanke på hur kapitalstarka intressen härjar och skövlar än i dag var det roligt att se hur varsamt Holmens bruk hade skött gallringen i den känsliga naturen runt Ornskarpen.

Här är den som gruppen samlat sig runt; Ragnar, som hade ansvaret för vandringen.

Det här ser ut som bilden av en hund och det är det förstås, men anledningen till bilden är det som sticker upp bakom Beras nos: en kvist vresros längs skogsstigen. Vildväxande vresros hittar man ju annars oftat nere i strandzonerna. Det finns de som betraktar vresrosen som en invasiv art och gärna vill se den utrotad.

När nu invasiva arter är på tal så kan det vara värt att nämna arbetet som görs för att förhindra att dikenrenarna, ängsblommornas sista utpost, tas över av en främmande invasiv art – blomsterlupinen, invandrad under senare hälften av 1880-talet från Nordamerika. Den 6 juni har av Fältbiologerna utsetts till Stora Lupinbekämpardagen.

Och när nu ändå växter är på tal måste en av de tidigast blommande växterna få med en bild. Vårfryle (Luzula pilosa) pekade Sven Norman ofta ut under sina exkursioner.

I skogen längs vägen ut mot Orrnskarpen växer en hel del ganska ordentliga tallar. Om storleken kommer sig av ålder eller av starkt tillväxt må vara osagt, men stora var de, Särskilt en bjöd upp till en lustiger dans.

Och har de inte gått, så står de kvar än ...

När vyerna ut mot havet öppnade sig åkte fågelkikarna upp på sina ställ och protokollföraren hade fullt upp med att registrera de arter som visade sig.

Så här långt komna ansåg Ragnar att det var dags för fika. Längst ute på udden fanns några stenar som fortfarande var solbelysta. Gruppen spred ut sig och termosar och smörgåspaket kom fram.

Återfärden gick längs uddens norra sida och där fanns förstås också anledningar att stanna upp och titta på de fåglar som fanns att se.

När man ser alla tubkikare och det intensiva spejandet kan man få för sig att fågelvandringarna är till bara för hängivna fågelskådare, men då missar man en stor del av poängen med dessa utflykter: att komma ut och umgås under trivsamma former några timmar i naturskön miljö. När föreningen anordnar sådana här utflykter är alla välkomna. Du behöver inte vara medlem för att delta. Vill du ha fika får du ta med det själv. Har du glömt eller inte tänkt på att ta med brukar det finnas någon som har över och kan bjuda.

Hur som helst så följer här kvällens protokoll över påträffade arter, drygt trettio:

När vi vid niotiden kom tillbaka till reningsverket hade vi vandrat nästan fyra och en halv kilometer:

Nästa evenemang blir Naturnatten den 5 juni. Välkommen då!

Och tack, Ragnar som höll i vandringen.

Bosse Lundberg
(text och bild)

Sindra har alltid varit ett omtyckt utflyktsmål. Här finns vacker natur, fåglar och andra djur. Vi började vår utflykt med att besöka kraftverket. Där guidades vi av Bernt Larsson.

Kraftverk stod färdigt år 1906 och är fortfarande i drift. Det är 112 år mellan bilderna. Det producerar el som räcker för  cirka 1 500 hushåll.

Tyvärr kunde vi inte gå naturstigen upp till dammen på grund av för mycket snö. Stigen går längs den gamla ån, passerar lämningarna efter Forsaböndernas gamla bondsåg, går förbi tvättställen, kvarnar och en bostad för mjölnarfamiljen, går sedan över och längs med flottrännan och når till slut kanalen vid tubfästet. Efter guidningen gick vi upp till tubfästet, som reparerades förra året.

Dammluckan är hissad och vattnet flyter ner till turbinerna
via tuben som förbinder dammen med kraftverksbyggnaden.

Sindra må vara ett litet kraftverk, men maskinerna
i turbinhallen är ändå imponerande.

Vattnet till vänster är det fria vattnet som inte passerat turbinerna.
Kraftverkets kanal är den till höger på bilden.

Turen avslutades med  fika och korvgrillning i solens sken. Det var glädjande att vi var så många som 22 deltagare i vår utflykt.

Funderar du på att besöka Sindra?
Här finns en vägbeskrivning.

Erling Sellijng
(text)
Ann-Christin Jäderholm
(bilder)

I 2018 år kretsstämma deltog halvannat dussin deltagare i sedvanliga dragningar av revisorsrapport, verksamhetsberättelse, verksamhetsplan, val av styrelse och andra liknande ärenden som hör hemma på ett årsmöte.

Det är inte mycket att säga om själva förhandlingarna; det blev några ändringar i styrelsen och verksamhetsplanen för 2018 fick sig en genomgång.

Under mötet klargjordes två saker. Den ena rörde Strangellska stiftelsens stuga på Vallenbodarna, den andra rörde Kustleden och dess underhåll.

Mötet gjorde klart att underhållet av Strangellska stidftelsens fäbod är något som vilar på Stangellska stiftelsen. Det Naturskyddsföreningen i Nordanstig åtar sig är att meddela underhållsbehov till stiftelsens styrelse. Utförandet av underhållet är en sak för stiftelsen.

För Kustleden i Nordanstig gäller något liknande. Kustleden byggdes av Naturskyddsföreningen på uppdrag av Nordanstigs kommun. Där upphör föreningens åtaganden. Kustleden är något som gynnar turismen i kommunen; underhållet av leden är en kommunal angelägenhet. Naturskyddsföreningens inställning är att om kommunen erbjuder ett avtal som föreningen kan acceptera så kan naturskyddsföreningen åta sig underhållet. Hitintills har har inte mycket hänt från kommunhusets sida.

Mötet avslutades med att Ann-Christin Jäderholm visade bilder från fjolårets blomsterkurs. Ur mörkret hördes de lågmälda rösterna från duktiga elever som kom ihåg namnet på den växt som för tillfället visades. Och så kom bilden som påminner om den årstid vi har framför oss om bara markerna äntligen fick dricka upp allt vatten som ligger fruset och väntar på att få falla ner i grundvattenreserverna. Så tack för all snö, men nu väntar vi på sommaren.

Bosse Lundberg
(text och bild)

För elfte året i rad arrangerade Naturskyddsföreningen i Nordanstig en utflykt för att lyssna på eventuella ugglor som ”hoade i natten”. Det kanske var mest barnen som hoade.

Erbjudandet gick likt tidigare år ut till alla skolors fjärdeklassare. De skolor som antog erbjudandet från Naturskyddsföreningen var Bringstaskolan i Harmånger, Bergsjö skola och Ilsbo skola. Under sakkunnig ledning kunde elever och vuxna följa med ”fullfjädrade uggleexperter” ut i den mörka vinterkvällen.

Eleverna tyckte det var spännande att komma ut i mörkret och eventuellt få höra ugglor som kanske hoade hela natten. Bringstaskolan i Harmånger var den enda skolan som hade turen att få höra en nattaktiv pärluggla.

Likt de tidigare åren hade guiderna förberett eldplatser. Där grillades korv och diverse annat. Då ”ugglespanandet” var över kunde eleverna ge sig ut i mörkret för att leka.

Återigen ett stort tack till alla ”fullfjädrade” guider, som ställde upp och gjorde utflykterna möjliga på de olika platserna. Tack också till all personal för att ni nappade på vårt erbjudande. Sist men inte minst ett stort tack till alla positiva elever som var med under denna aktivitet.

Under de 11 år som vi i Nordanstigs Naturskyddsförening genomfört dessa utflykter har nästan 1 100 personer, barn och vuxna, fått möjlighet att komma ut i naturen. Fantastiskt!!!

Målet är att ge alla barn en möjlighet att komma ut i vår fantastiska natur och få uppleva saker som man inte kan uppleva inomhus.

”Gammeluven” Ragnar
ansvarig för fyrornas uggleutflykter
Nordanstigs Naturskyddsförening

Ann-Christin, Torsten och undertecknad fick möjlighet att delta i det tjugofemte (och förmodligen det sista) Vargsymposiet i Vålådalen. Det var med stort vemod vi deltog.

Vargsymposiet har varit dels en källa till information om de stora rovdjuren, med expertis på alla områden från genetiker, viltspårare, polis och internationella experter, dels en mötesplats för alla som berörs av rovdjurspolitiken. Till de viktigaste i den senare gruppen hör beslutsfattarna (länsstyrelserna), jägarna, genetikerna, politikerna, naturvänner och allmänheten som berörs av rovdjurspolitiken .

Tyvärr saknades alla länsstyrelser (förutom Jämtlands) vid årets symposium liksom de vanliga representanterna från jägarhåll.

Rovdjurspolitiken utgör en ständig källa till spänningar mellan olika parter. I korthet kan situationen beskrivas på följande sätt (exemplet varg)

Genetiker hävdar för en gynnsam bevarandestatus   3 000 – 2 500 vargar
Svenska Jägarförbundet kan tänka sig                             150 vargar
Jägarnas Riksförbund vill ha                                              0 vargar
Det politiska beslutet för Sverige är                                 300 vargar

Ingen grupp får alltså sina önskemål tillgodosedda, men 300 vargar lutar kraftigt åt jägarnas krav.

Symposiet inleddes med kortare presentationer vad den rådande rovdjurssituationen i de Nordiska länderna. Finland och Sverige har ett likartat förhållningssätt till rovdjuren, men Norge skiljer ut sig kraftigt – i synnerhet vad beträffar vargen.

En ny databank har introducerats. Den presenterades av Naturvårdsverket. Samma databas fick därefter kritik från Svenska Rovdjursföreningen, som menade att databasens öppna del gav en mycket skev bild av rovdjurspopulationerna i Sverige.

Layne Adams redogjorde för situationen  för varg i Alaska. Det går inte att jämföra vargpopulationen i  Alaska med den i Norden. I Alaska finns cirka 9 000 vargar och jakten är fri. Förutom vanlig jakt används gift och valpar dödas i lyorna.

Norge har en mycket mer restriktiv syn på alla de stora rovdjuren. En orsak är att mycket av fårnäringen är baserad på fribetande djur. Dessa är naturligtvis utsatta för ett rovdjurstryck.

Även Danmark är numera hem för varg. Dessa är invandrare från Tyskland. Över hela Jylland har observationer gjorts.

Tyskland har en relativt stor population som vandrat in från Vitryssland och Polen. Familjegrupper finns främst i östra Tyskland,  i Sachsen  och närliggande delstater. Varg finns i Tyskland från 1999.

Konflikten mellan rovdjuren och människan  liknar förvisso den vi har i vårt land.

I Finland finns vargrevir och familjegrupper spridda över hela landet förutom i renbetesområdet. Detta jämfört med Sverige som har varg endast i ett bälte i norra Svealand och södra Norrland.

Björnutbredningen i Finland

Jonas Kindberg från Naturvårdsverket redogjorde för björnstammens utveckling i Sverige och Norge. I Norge tolereras inte björnen medan vi i Sverige har en betydligt liberalare syn. Sverige har cirka 3 000 björnar gentemot Norge som bara har ett fåtal.

Björnar i Norge respektive Sverige
Tidsskalan syns dåligt, men diagrammet visar att björnpopulationen i Norge
har sjunkit till nästan noll från mitten av 1900-talet fram till i dag,medan
Sverige har haft en svacka och sedan en ordentlig uppgång

Lodjuren finns i dag i hela Sverige från norr till söder.. Stammen licensjags och i Gävleborg blev 6 lodjur skjutna i år.

Från Norge kom Ketil Skogen, som presenterade ett intressant filosofiskt inlägg om vår syn på rovdjur utifrån en sociologiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv. Intresset för och medvetenheten om vårt naturskydd har minskat och minskar alltjämt.

Slutligen under dag två presenterade journalisten Elisabeth Höglund sina tankar om vargen, fakta om dess farlighet och hur utvecklingen sett ut under 200 år. Särskild tonvikt lade hon på de senaste 25 åren, då vargen återkom till Sverige efter att varit utrotad

Sista dagen på symposiet ägnades helt åt jaktbrott och förekomsten av olovlig jakt. Att döda en varg räknas i dag som grovt jaktbrott, men då jakten sker urskillningslöst dödas både genetiskt värdefulla vargar och inavlade individer. Detta menade miljöåklagare Christer Jarlås inte borde ses som jaktbrott utan som ett artrtskyddsbrott.

Man har med olika metoder  försökt att uppskatta omfattningen av illegal jakt, främst när det gäller tjuvjakt på varg. En uppskattning ger vid handen att den illegala jakten i Sverige utgör minst 15 %. Åklagarna rannsakar sig själva för att  så få döms för jaktbrott. I allmänhet är gärningsbeskrivningarna otillräckliga

I Norge är den illegala jakten änne mer förekommande. Synen på illegal jakt är också mer liberal. Varje samhälle måste samlas om samma värderingar för att lag skall kunna upprätthållas.

Är det barn som saknar en vuxen människan förmåga att
formulera sig som behandlar miljöåklagare Åse Schultz så här?

Slutligen vill Jag tacka Mats och Karin Ericsson som under 25 år gett oss denna möjlighet till kunskapsinhämtande och en plattform för åsiktsutbyte mellan naturvänner, jägare, politiker och forskare. Tack också till Nordanstigs Naturskyddsförening som gjort det möjligt för oss att delta.

Stefan Haglund
(text)
Ann-Christin Jäderholm
(bild)