Exergi och återanvändning

FÖRSTA SIDAN

Energi kan inte framställas eller förbrukas, det vi talar om är exergi. Med exergibegreppet är det lättare att se varför återvinning inte är så miljövänligt som det framställs. "Vinningen" i återvinningen betyder främst att industrin gör vinster medan miljön lider. Det vi borde ta till oss mer är återanvändning eller återbruk.

Vilket ord är vackrast – Återvinning eller Återanvändning?

Återvinning är väl att vinna tillbaka något som annars hade gått förlorat? Vinsten inte är så given som man skulle kunna tro. Man får visserligen tillbaka något, men man får det inte utan förluster. Återanvändning eller återbruk – skulle väl egentligen heta 'fortsätta använda' – vore väl den största vinsten.

Energikvalitet (exergi eller arbetsförmåga)

Energi mäter man i kWh. Och det är väl energi som ett kärnkraftverk framställer? Framställer? Kan man framställa energi? Enligt den mest elementära fysiken är energi något som inte kan förstöras eller förbrukas. Och inte heller framställas. Det som kan förändras, ökas eller förbrukas är exergin, energins arbetsförmåga.

Hur ska man begripa det här? Energi kan varken förstöras eller tillverkas, bara omvandlas från en form till en annan. Kraftbolagen säger ofta att de producerar energi, men vad de i själva verket gör är att omvandlar energi från en form till en annan. De skapar exergi, det vill säga skapar en specifik arbetsförmåga hos energin. En vattenkraftsdamm kan driva ett vattenhjul – gjorde det historiskt – och gör det nu också, med nu med skillnaden att vattenhjulet är kopplat till en generator som omvandlar energin i det fallande vattnet till elektricitet. Ett kärnkraftverk är inte en revolutionerande teknik, bara ett vattenhjul som drivs av ånga som i sin tur producerar el. Och i alla dessa fall sker omvandlingen obönhörligen med förluster; förluster i form av friktion och överskottsvärme.

I boken "Ved" skriver Lars Myttling: "Det är mycket som talar för att låta en 'klumpig' energikälla ta hand om uppvärmningen, för ström är en precisionsenergi som med fördel skulle kunna reserveras för den mer avancerade elektriska utrustningen i huset."

En björkvedklamp innehåller en viss mängd energi. En kubik travad torr björkved ger nästan 2 000 kWh energi, men användningsområdet är rätt begränsat. Man kan elda med veden och få värme i huset, men sen? 2 000 kWh skulle kunna driva en modern dator, som i runda slängar drar 100 W/h, 8 timmar om dagen i nästan sju år. Men det går inte eftersom man inte kan driva en dator med ved. Energin i björkveden inte kan jämställas elenergi. Olika energislag har olika arbetsförmåga även om energiinnehållet är detsamma. Man måste ta hänsyn till kvaliteten (precisionen) hos energin. Man kan inte vedelda en dator, en borrmaskin eller en mobiltelefon.

Ett hållbart energiberoende samhälle måste att slå vakt om kvaliteten hos den energi som det använder. Att använda el för uppvärmning är att slösa med exergi. All energi som vi använder slutar med värme, som med låg arbetsförmåga strålar ut i universum och går förlorad för oss.

Återvinning av material

Man kan utvidga begreppet exergi, arbetsförmåga, också till föremål. Bakom varje tillverkat föremål ligger en lång processkedja, från utvinning och framställning av råvaran, via ingenjörsarbete, planering, tillverkning av specialverktyg för utformningen och därtill transporter och logistik. När en skruv återvinns genom att den samlas ihop med annat metallavfall för att smältas sker förluster på flera sätt.

När man smälter ner skruven raderas allt det som gjort den till en skruv; egenskapen ’skruv’ går förlorad och därmed också det arbete som ligger bakom den. Det som återstår är materialet. En förlust av exergi. Visst har den gjort nytta en tid, men slöseriet består i att den skulle kunna göra nytta så mycket längre.

En skruv och vad det blev av den. Det här är metallåtervinning, inte en skruv som återvinns. Materialet har återvunnits, men skruven har gått förlorad. Förlusten är mer än så, för det har förbrukats exergi för att 'radera' skruven samtidigt som det har förbrukats exergi till ingen nytta alls, eftersom det blev en hel del spillvärme från svetslågan, exergi som inte någonsin mer kan användas till något. Den har gått förlorad.

Av praktiska skäl är det så gott som omöjligt att identifiera alla de speciella stålkvaliteter som ingår i det som samlas i en metallåtervinning. En möjligheten vore antagligen att varje enskild komponent åtföljdes av en specifikationsetikett där alla relevanta egenskaper fanns angivna. Omöjligt om etiketten tryckte på papper, men kanske möjligt i någon holografisk miniversion som fanns gömd i någon mikropunkt på allt från stora axlar och lager till minsta skruv. Det är antagligen en större samhällsvinst att hämta här än att märka husdjur och kläder med IR-taggar.

Föremål som tillverkats av stål med noga specificerade egenskaper, vart och ett med sitt speciella användningsområde, ligger blandade i en smälta vars egenskaper inte längre kan garanteras vilket medför att den bara kan användas för tillverkning av enkla föremål. Ofta till armeringsjärn eller järnvägsräls.

Stålet i axlar och lagerkulor är av en helt annan kvalitet än i fjädern till en klädnypa eller stålet i skruvar av olika slag. Blandar man dem i en smälta får man en ospecificerad stålgöt som man inte kan ställa så stora krav på.

Både räls och armeringsjärn behövs och det går åt mindre exergi när man framställer armeringsjärn ut återvunnen metall än om man startar från scratch med järnmalm. Men ännu mer vore vunnet om man kunde återanvända föremålen som de är utan att smälta ner dem.

Ett problem med den återvunna metallen visade sig i slutet av 50-talet och då gällde det plåten i bilarna. Fram till dess hade plåten framställts av 'jungfrueligt material', dvs. plåt framställd av järnmalm. Då kunde kvaliteten kontrolleras noga. När stålåtervinningen startade började också rostproblemen. Den odefinierade smälta som man gjorde plåt var full av porer där fukten kunde få fäste. I början av 60-talet drabbades många stora bilmärken av rostproblem.

Återanvändning, återbruk

Ännu i början av 50-talet var det vanligt med mjölkaffärer dit man gick med sin mjölkhämtare och fick dagen mjölkranson upptappad. På landsbygden var det en självklarhet att man hämtade sin mjölk på det här viset. Men det fanns också mjölk i glasflaskor och jag minns att jag ofta fick gå med dem och få dem påfyllda i mjölkaffären. Egentligen var det väl meningen att man skulle ställa tillbaka dem i de galvade stålkorgarna i affären och köpa nya mejeriförseglade, men mjölkaffären låg ju nära, i kvarteret intill.

Mjölkaffärerna försvann snart och glasflaskorna tog över helt. Från början hade de en kapsyl med en rivflik, precis som läskedrycksflaskorna på den tiden. Varför vet jag inte, men rätt som det var skulle rivfliken bort (materialbesparing?) och man måste ha en speciell liten manick, en plastplatta med en kulle på – som ett litet tefat – som man skulle trycka ner i kapsylen för att få den att lossna. Hade man inget tefat fick man ta till tummen.

Strax efter mitten av 50-talet kom den pyramidliknande fyrsidiga tetran och mjölken kunde säljas fritt i vilken affär som helst. Tetran var svårplacerad i kylskåpen (som började bli allt vanligare) och det fanns en massa tips om hur man skulle trava dem. De var svåra att hälla ur också – uttrycket 'spilld mjölk' blev konkret på många matbord.

I början av 60-talet hade glasflaskorna glidit bort ur minnet och på bordet stod fyrkantiga förpackningar, Tetra Brik. Engångskulturen hade famnat mjölken.

Hushållen, som sluppit släpa på tunga glasflaskor fram och tillbaka till affären släpar nu fyllda kassar med emballage till återvinningen: glas, metall, plast, tidningar och pappförpackningar. Och industrin framställer ett aldrig sinande flöde av nya förpackningar.

Återvinning för återanvändning

För vissa varugrupper är återbruket redan i full gång. Emaus, Myrorna, Erikshjälpen, Stadsmissionen, Rigahjälpen och andra stödföreningar samlar in begagnade varor för att antingen skeppa dem vidare till behövande på olika håll i världen eller för att sälja dem vidare på plats. Under Stadsmissionens eget märker Remake säljs möbler och kläder som renoverats och gjorts om och därmed fått ett andra liv. Boutiquer med liknande inriktning finns på många håll. De syr om och skapar nytt av gammalt och avlagt.

Och så finns förstås alla dessa loppmarknader som sommartid dyker upp längs vägarna. En del är mer eller mindre permanenta. På nätet ser Blocket och Tradera och andra liknande webbplatser till att nya händer griper tag om det som gamla händer tröttnat på att bära. Man får ibland en känsla av att det svenska folkhemmet håller på att svettas ut allt sitt överflöd av prylar.

I Gnarp finns Säcken, ett föräldrakooperativ som lämnar överskottet till ändamål som gynnar barnen i Gnarps skola. De har bland annat rustat upp skolgården. Samtidigt som många föremål funnit en väg till återanvändning.

För två kategorier är inte problemet löst om man ser till samhället som helhwet: dels sådant som är trasigt, men som med enkla medel skulle gå att återställa i fullt användbart skick, dels fullt fungerande komponenter som demonteras och återvinns genom att förstöras så att man kan komma åt det material som går att ta tillvara. Saker som går att laga borde lagas och komponenter som är felfria borde återanvändas. Hur kan man skylla på att arbetskraften är dyr när det finns så många som saknar arbete? Det måste vara något allvarligt fel med tänkandet.

I ett reparationssamhälle har man platser dit allt som är på väg till återvinningsstationerna först forslas för inspektion.  Saker som går att reparera repareras, många gånger med tillvaratagna komponenter från sådant som inte varit lönt att reparera. Det som inte är värt att reparera demonteras och fungerande komponenter tas tillvara innan resten går vidare till materialåtervinning.

Folk som jobbar på återvinningsstationer kan berätta hårresande historier om hur hela kontorsinredningar med möbler och allt krossas till skrot. Själva är de förbjudna att ta något tillvara, men det finns andra och viktigare lagar, så visst tar man tillvara det som man själv vill ha eller kan skänkas till vänner och bekanta.

Att införa ett reparationsavdrag på skatten, ett REP nu när det finns både ROT och RUT, skulle kunna stoppa en del av slöseriet och förlänga användningstiden innan det oundvikliga slutet som sopor inträffar.

Industriproduktionen

Det finns bara en slutstation för allt det som industrin framställer: soptippen. Hårddrar man det kan man säga att allt det som industrin framställer är sopor. Hur man än smälter om och återvinner tar korrosion och förslitning till sist ut sin rätt och det som inte sprids i naturen som mikrofragment hamnar i slutänden på en deponi eller bränns upp. I ett litet begränsat fönster i tiden fyller varorna sitt nyttiga syfte, men sedan hamnar de i knät på oss som problem. De koncentrerade tillgångar som naturen har lämnat åt som resurser sprids ut och förtunnas. Och det är vår kultur är på väg: till historiens sopstation. Det enda som behövs är en mental revolution.

Bosse Lundberg
(text och bild)