 |
Naturskyddsföreningen Nordanstig |
 |
|
|
||
|
|
||
|
Rapporter
från våra verksamheter |
|||||||||||||
|
Ett dussin deltagare satt bänkade i Harmångers bibliotek när ”Upptäck och utforska Nordanstigs flora” drogs i gång under Ann-Christin Jäderholms ledning. Vi började med en presentationsrunda där var och en fick säga några ord om sitt växtintresse. Det kan ju finnas många skäl att intressera sig för floran. Någon har ägnat sig åt växtfärgning, någon annan ser blommorna genom en kameralins. Köksväxter, krukväxter, växter för läkning och hälsa, växter som kulturhistoria, signalarter ... var och en har sin ingång till växternas värld. Vi försöker hålla oss till de svenska namnen och genast dök det upp en växt som orsakar förvirring. Styvmorsviolen kallas dialektalt häruppe för Natt och Dag, det namn som enligt den officiella nomenklaturen bärs av Melampyrum nemorosum som (än så länge) inte växer så här långt norrut, men är ganska vanlig söderut. Men de svenska namnen fungerar bra för oss som bara vill komma Nordanstigs flora lite närmre. Läs mer om vetenskapliga namn på växter.
Styvmorsviol, ”Natt och Dag”, Viola tricolor Detta första möte hade rubriken ”Ängens växter” och med hjälp av en projektor visade Ann-Christin en serie bilder, bland annat från bland annat Notholmen, Sågudden och Kråkbäcksvallen. Den flora som haft sin hemvist i ängen trängs ju bort mer och mer och har snart bara dikesrenarna kvar där lupinerna gör allt för att kväva den. Plus de spridda ängar som hålls vid liv av engagerade naturvårdare. Förutsättningen för ängsfloran är ju slåtter och mulbete. Ängsfloran trängs hela tiden tillbaka. Meningen med våra träffar är inte att utbilda oss till fullfjädrade botanister. Botanist förresten – botanist, botaniker? En uppfattning är att botaniker är en yrkesbeteckning medan botanist är vad amatörer kan vara. Vissa professionella botaniker vill hellre heta botanister eftersom ordet är har mjukare klang. Enligt Svenska Akademins Ordbok är en botanistbefattning en anställning som botaniker vid en institution. I Läsebok för folkskolan kallas Linné för botanisternas kung. Och så vidare ... Fältet är alltså öppet för personliga tolkningar.
Daggkåpa, Alchemilla sp En fullfjädrad botanist skulle inte godta att kalla en daggkåpa för daggkåpa. I Mossberg/Stenbergs Den svenska floran finns inte ”daggkåpa” i index; där står ”daggkåpor”. Att lära sig skilja mellan alla arter och underarter av maskrosor, smörblommor och fibblor är inte syftet med våra träffar. För oss är det nog att kunna identifiera penningört, låsbräken, ormrot, skogsnäva, fältgentiana, klotpyrola, toppklocka, gullris, backnejlika, för att nämna några av de blommor vi fick se bilder av. Efter en fikastund fick deltagarna boken ”Upptäck blommornas värld” av Eva Stengård Lindqvist och Margareta Edqvist (Svenska Botaniska Föreningen SBF-förlaget 2016). Medlemmar i naturskyddsföreningen fick boken gratis. Den är inte en flora utan mer en trevlig handledning för växtstudier. Nästa träff blir 12 januari och då ska vi runda av ängens blommor och gå vidare med skogens växter. Bosse Lundberg
Ett 15-tal personer sökte sig till värmen i Harmångers bibliotek denna kyliga kväll där Kenneth Karelius och Kjell Johansson från Hudiksvallsregionens fågelklubb var inbjudna talare. Nordanstig har ingen egen fågelklubb men Hudiksvallsregionen omfattar ju även Nordanstig. Ann-Christin Jäderholm inledde med att hälsa oss välkomna och informera om naturskyddsföreningens verksamhet i Nordanstig. Ordet lämnades sedan över till Kenneth Karelius som berättade om sin mångåriga gärning i ringmärkningens tjänst. Redan som tonåring började han assistera sin far Willy (varmt ihågkommen av många här i Nordanstig), för att sedan mitten av 80-talet och framåt ringmärka på egen hand. Det är förmodligen lättare att räkna upp vad han inte har ringmärkt, men hans verksamhet har spänt från traditionell nätfångst och holkmärkning till sjöfågelmärkning, märkning av ugglor och rovfåglar med mera. Många har säkert sett Kenneths tornfalksholkar som sitter på lador runt om i landskapet.
Kenneth Karelius berättar (bild: Niclas Wallin Långvarig ringmärkning av fåglar kan ge oss viktig information och tidiga varningssignaler om bland annat olika trender i naturen; klimatförändringar, problem längs flyttvägarna, ökenutbredning i övervintringsområdena. Under sina år som ringmärkare har Kenneth fått några spektakulära återfynd av fåglar som han ringmärkt. 2003 t.ex. blev han uppmärksammad i riksmedia när en silvertärna som han ringmärkt tillsammans med Mats Axbrink utanför Hudiksvall slog flyttningsrekord för en fågel ringmärkt i Sverige. Silvertärnan återfanns död på Nya Zeeland – en sträcka på mer än 17 000 km från Hudiksvall fågelvägen!
Fåglar har vingarna infällda oftare än man
vanligen föreställer sig. Efter en fikapaus i Kalaharis regi så tog Kjell Johansson vid med att visa sina egna bilder tagna främst kring hemmet och skogarna i Niannoret. Kjells fågelintresse vaknade i 60-års åldern och vid pensioneringen tog det fart på allvar. Han började fota fåglar kring fågelbordet hemmavid och visade oss några exempel med fantastisk skärpa och detaljrikedom. På hundra bilder kanske man får en bra menade Kjell blygsamt. När intresset för naturfotografering väl var väckt så fortsatte han av bara farten med att fotografera dagfjärilar, nattfjärilar, trollsländor, skalbaggar, blomflugor och steklar med mera. Kjell lyckas komma väldigt nära sina objekt och hemligheten är väl en kombination av tålamod, klurighet och envishet.
En fjäril, pärlgrå högstjärt (Clostera pigra) (bild: Kjell Johansson) Efter att ha tackat Kenneth och Kjell för denna intressanta kväll gav vi oss åter ut i novembermörkret, dock med nya intryck minnande oss om ljusare tider som åter ska komma ... Hudiksvallsregionens fågelklubb har en välarbetad hemsida med bl.a. mängder av bra bilder på fåglar: http://hfk.name/ Niclas Vallin
Vi var en liten skara som gav oss iväg i underbart oktoberväder till Stuthällan. Det var en lagom lång promenad i strålande sol.
Från början var det tänkt att vi skulle gå till Luråsen, men hela bergssidan var ett enda kalhygge. Inte så trevligt! Men turen till Stuthällan blev desto trevligare. Vi passerade långskäggslav, massor med lingon och dessutom bra nog med trattkantareller.
Väl framme vid Stuthällan avnjöts kaffe och medhavd förning till båtnad för både människor och djuret Netzy.
Utsikten från vindskyddet var hänförande så här när höstfärgerna börjat måla naturen. Stefan Haglund
Det är lika gott att erkänna det med en gång: det var ett gäng glada amatörer som träffades. Niclas och jag stod som ansvariga och hade faktiskt gjort flera försök att få fatt på någon svampkunnig person som kunde tänka sig att ställa upp. Skälen varierade, men slutklämmen blev alltid densamma: tyvärr, kan inte, hinner inte, orkar inte, vill inte. Så där stod vi och kunde inte göra annat än att ta med oss vad vi hade av svampböcker och hoppas på de andra deltagarna. Med tanke på utgångsförutsättningarna är det lite av en bedrift att stekpannan här hemma kunde se ut så här.
Det tar lång tid att koka in all vätska Här finns faktiskt bland annat kremlor och soppar, trattkantareller, gula kantareller, rynkad tofsskivling och fårticka. Soppar gör livet enkelt; kremlor och riskor behöver man inte ens veta vad de heter. Ska återkomma till det. Vid niotiden föll ett lätt regn över Vallenbodarna, men bortåt tio hade det börjat klarna upp. Då hade redan Niclas och jag gjort en sonderande vandring i trakten och kunnat konstatera att så värst gott om svamp var det inte.
Niclas letar svamp med Dyrån i fonden I Dyrån finns flodpärlmussla, ett fridlyst blötdjur som står på gränsen till utrotning. Flodpärlmusslan lär kunna bli mycket gammal. Hundraåringar är inte sällsynta och man sägs ha hittat en mussla som var över 250 år. Fiske efter flodpärlmusslans pärlor är förbjudet sedan mer än tjugo år. Musslan är som sagt fridlyst. Om vi kände att vi tagit oss vatten över huvudet när det gäller svampkunskap så var vi i gott sällskap. En stor asp visade att även bävern kan ta sig an mer än den klarar. Ett försök att bygga stort med stort som inte lyckades.
Fast å andra sidan ligger det en viss storhet i att inse när det är dags att lägga av. Myrorna å andra sidan bygger stort av litet, ungefär som vi faktiskt lyckades med. Trots vår begränsade kunskap om svampar fick vi fulla korgen.
Men korgen är tom innan den är full. Hur fyller man en svampkorg om man inte har så stora kunskaper? Det finns en metod som visserligen kräver lite personligt mod, men som ändå kan anses som tämligen säker. 1. Man lär sig känna igen några svampar; säkert kan de flesta redan några, till exempel gul kantarell och kanske trattkantarell. Många människor sätter likhetstecken mellan svamplockning och gul kantarell. Fårticka är inte heller så svår att känna igen. Liksom taggsvampar (som tyvärr är höghaltsvampar när det gäller radioaktivt cesium). 2. Soppar har inte skivor under hatten utan rör. Man kan faktiskt stoppa i stort sett alla sopar i korgen utan att veta något mer om dem. Det finns ett aber: se upp för soppar med rödfärgade rör och soppar som smakar bittert eller som ser sjuka ut. (Karl-Johan kan vara angripen av svampsnylting som gör att den vitnar och sedan gulnar.) Den svamp man plockar ska se frisk ut. 3. Kremlor och riskor kan man kalla sprödskivlingar eftersom foten, när den bryts, smätter av som när man bryter en äppelskiva. Det får inte finnas tendens till trådighet; foten ska brytas med ett knäpp. Sipprar mjölksaft (färgad eller klar) från ett brott på hatten är det en riska, är brottet torrt är det en kremla. Ta en liten tugga av hatten. Är smaken pepprig kan svampen få återgå till skogen, är smaken mild kan den hamna i korgen. På det här sättet, plus att vi visste några svampar till – rynkad tofsskivling, blek taggsvamp och fårticka – fick vi korgen ganska full till slut.
Det finns en hake med svampen i våra skogar, en följdverkning av en händelse som inträffade för trettio år sedan i Ukraina, i Tjernobyl. Den stekta blandsvampen som till slut hamnade på en knäckebrödsmörgås höll 510 Bq Cs137/kg. Totalt stekte jag ungefär 4 hekto. När jag ätit upp alla denna svamp har jag fått i mig ungefär 200 Bq Cs-137. (0,4x510=204). Det finns ett missförstånd när det gäller gränsvärden. Gränsvärdet är inte 300 Bq/kg eller 1 500, gränsvärdet är 1 mSv (milli-Sievert) på ett år genom maten. Det motsvara att man under året fått i sig totalt (det finns lite olika uppskattningar) mellan 65 och 75 tusen bequerel. Den dosen skulle jag nå upp till om jag under alla dagar under ett år åt 4 hekto svamp som höll 200 Bq Cs137/kg. Fast då fick jag inte äta något annat cesiumhaltigt. Gränsvärdena 300 Bq för livsmedel i allmänhet och 1 500 Bq för viltkött, bär och svamp är ett genom snitt för befolkningen i sin helhet. Den som äter mycket vilt, svamp och bär måste räkna på ett annat sätt. Så här blev mätresultaten när det gäller cesium 137 för några enskilda svampar som vi plockade kring Vallenbodarna: Blek taggsvamp 6 670 Bq/kg Det var blött i markerna och det var skönt att få sätta sig med fika i den stuga som föreningen via Strangellska stiftelsen disponerar på Vallenbodarna. Därefter var det inte mycket mer att göra än att åka hem. Svampen var god. Bosse Lundberg
När det här skrivs har snön lagt sitt skyddande täcke över växterna i Rigberg. Växterna förbereder sig för en ny blomsterprakt. Det ska bli spännande att se vad som händer de kommande åren. Vi hade senarelagt slåttern för att fler växter skulle ha chans att sätta frön. Så kommer vi även att göra de kommande åren. Kommer fler växter att blomma? Vid inventering under hösten hittades ca 170 fältgentianor. Naturligtvis inte beroende av senare slåtter. Men ...
Ett glatt och positivt gäng mötte upp och gjorde ett fantastiskt dagsverke. Några hade ändrat semesterperiod för att kunna delta. Skoj att många ställer upp år efter år. Liarna mejade ner gräset och med två slåtterbalkar gick arbetet galant. En av balkarna hade köpts in av föreningen. Gammal och ny teknik gick hand i hand. Som vanligt hade vi två trevliga fikastunder då föreningen bjöd på ”slåtterfika”. Hembakta ”sockerbullar” är inte fy skam då man sitter och vilar sig och njuter av utsikten. Skog hade huggits ner för att öka ljusinsläppet till växterna. Ett tack till Janne Edlund vi Holmen som hjälpt oss med detta. Vid en av fikastunderna informerade undertecknad om en liten del av Rigbergs historia. Lennart Sving hade vid möten bland annat sagt att Rigberg-hemmanet var högre värderat än andra lika stora hemman tack vare fallrättigheter i Framsängsån. Det är viktigt att tänka på allt slit som våra förfäder lagt ner på området då man beträder det för att bara skåda eller för att göra en arbetsinsats. Våra förfäder kanske inte tänkte så mycket på skönhet och att bevara någon form av växtlighet utan det de var många gånger hårt arbete för att överleva. Efter fullbordet arbete styrde vi vår kosa till Ers-Mats för att äta slåttermat. Nu kan vi vila oss till nästa års arbete i Rigberg. Tack för väl utfört arbete och för en trevlig gemenskap. Ragnar Svensson
Vandringen i år på De Vilda Blommornas Dag, blev en solig och blommig upplevelse. Precis så som man önskar sig en sommardag. Elva deltagare startade vandringen från Vallen i Mellanfjärden och Ann-Christin började med att berätta om den gäckande blomman gullpudra: den lyser så vackert gul i en täckande matta bland vissna fjolårslöv tidigt på våren efter snösmältningen. Senare på sommaren har den bildat frökorgar med mörka bär i, så man kan tro att det är en helt annan växt (polargullpudra), som står där i bottenvegetationen. Förra sommaren blev vi (Ann-Christin och Torsten) tvungna att kalla hit en botanikexpert för att klara ut att det är den vanliga gullpudran som blommar här på vägen mot Skeva söder om Jättendalssjön. Nu ville vi leta reda på den och visa hur den tog sig ut i juni månad!
Gullpudra Midsommarens alla blommor spred sina färger i hagarna och när vi kom in i skogen hade vi även turen att stöta på flera växter som man annars inte ser så ofta: blåsuga, ögonpyrola, klotpyrola, blommande stenbär, och småningom den överblommade gullpudran.
Överblommad gullpudra
Längre fram efter vägen öppnade sig ett relativt nytt skogshygge. Där hade många vilda örter plötsligt fått sol och utrymme att blomma upp och det sprakade av färger i avgränsade buketter: rödblära, teveronika, smörblomma, smultron, skogsnäva, bergsyra m.fl. Det sprakade av lila, blått, rött, gult och vitt mellan stubbarna. Där tog vi fikapaus och njöt av den vackra skogsträdgården och utsikten över den smala tarm av sjön som via Edsmyrån leder ut i havet i Mellanfjärden.
Ann-Christin Jäderholm
... eller "Jakten på Toppsångaren Erithacus rubecula rubecula) Den 10 maj, några dagar tidigare än förut, gick vi en promenad längs den vackra Harmångersån, en å som transporterar vatten från de inre delarna av Nordanstigs kommun. Den var tidigare en viktig flottled till massafabriken i Strömsbruk. Men det medförde också att ån förorenades med utsläpp från tillverkningen. Naturen tar ofta igen vad vi människor orsakat. Numera är vattnet lämpligt för fisk som vandrar upp. Stora arbeten har lagts ner för att återställa lekbottnar för fisk som vandrar upp. Restaureringen av vattendraget gynnar både flora och fauna. Målet är att det ska bli fria vandringsvägar för fisken ända upp mot källflödena i vår västra del av kommunen. Vi gick längs ån och noterade fåglar. Vi kom upp i sammanlagt strax över 30 arter. Tack vare att vi hade med oss många experter så kunde vi artbestämma de fåglar vi såg eller hörde. Roligt att några juniorer (juveniler) som var med visade stora kunskaper inom fågelområdet, Åda, Guding och Helsing!!!
Vad säger rubriken. Jo vi spanade efter en ”toppsångare”. I den täta granskogen hörde vi äntligen fågeln, som vi väntat oss att höra – rödhaken. Den avslutade vår promenad med en ”truddelutt” och tack till alla som ställde upp och gjorde promenaden till en härlig vårutflykt.
Ragnar Svensson
För nionde i rad arrangerade Naturskyddsföreningen i Nordanstig en utflykt för att lyssna på de eventuella ugglor som ”lurade i mossen”. Erbjudandet gick som tidigare ut till att alla skolors fjärdeklassare. I år nappade Bergsjö skola, Bringsta i Harmånger och Ilsbo skola på detta. Under sakkunnig ledning kunde de följa med ”uggleexperter” uti den mörka vinterkvällen. Tyvärr var det inga ugglor som behagade hoa för oss under de promenader vi gjorde. Men det gjorde kanske inte så mycket. Det var härliga promenader som gjordes och att komma ut i mörkret var en ny upplevelse för många. På varje plats hade eld gjorts i ordning och korven och det andra smakade gudomligt. Det var också spännande för eleverna att ge sig iväg från elden och leka i mörkret. ”Vad roligt att ni ordnar detta för eleverna”, var en av de kommentarer som vi fick höra av en förälder. Et stort tack till alla som ställde upp och gjorde denna utflykt möjlig. En förhoppning att alla skolor nappar vid tioårsjubileet nästa år och att ugglorna hoar extra mycket för oss då. Ragnar Svensson
|
