 |
Naturskyddsföreningen Nordanstig |
 |
|
|
||
|
|
||
Jordens befolkning växer och behöver mat. Matsvinnet i världen ökar. Enligt en rapport från Boston Cosulting Group slängs en tredjedel av den mat som produceras. Samtidigt förstörs jordarna av gigantiska monokulturer, byggprojekt, vägar, trädplantager – levande jord begravs under betong och asfalt genom ständiga hunger efter livsrum och profit. Av däggdjuren på jorden utgörs mer än 95 % av människan och hennes boskap; de vilda däggdjuren utgör bara 4 %, (Källa: The Guardian). Människan och hennas boskap svämmar över jorden.
Kommer vi att ha öppna landskap Det är frågan som låg uppe på bildvisningsduken medan runt tjugo personer tog plats i Harmångers bibliotek för att ta del av Stefan Olanders bildvisning om odlingslandskapets förvandling.
Nästa bild innehöll ett citat av Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet:
ˮVi
förföljer svenska bönder, Det finns mycket att säga om svensk djurhållning, men det finns en viss poäng i citatet, inte minst när det gäller antibiotikaanvändningen. Vilken kontroll har vi över den mat som importeras? Den mat som i kronor räknat är billig och kanske är den dyraste när man ser till hur den påverkar djur, mark och miljö. När handelns kyldiskar är fulla av importerat kött och texten på restaurangkökens förpackningar står på främmande språk, vad har vi då som är svenskt? För fyrtio år sedan var Sverige i stort sett självförsörjande på många jordbruksprodukter. Idag, samtidigt som vi gör våra egna jordar ofruktbara, agerar vi under etiketten ʼfrihandelʼ som en ockupationsmakt som låter folk i andra länder odla det vi behöver utan att fråga den lokala bonden om det är ok. På en bild som Stefan visar står en svensk bonde i blåkläder mot en fond av en dikesren med blommande örter som är mumma för pollinerande insekter. Till vänster en bit av en monokultur som är just det som hotar och kväver den biologiska mångfalden ända ner till mikronivå i jorden. Fast tanken är god.
|
.jpg)
|
Mer information om rödlistade arter finns i
Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015 |
|
En bild på en gräsvall men en sjö, en bod och en get – inte alldeles olik de bilder som brukade sitta tillsammans med kungafamiljen på dasset. Eller borde man säga sitter, för utedassens tid är inte förbi, det kan till och med vara så att de är mycket modernare än vattentoaletterna. En gräsvall med betade djur, skogsbete kanske inte alls är sentimentala återblickar och drömmar om en tid som varit. Kanske de rentav ger en antydan om framtiden.
Bild: från Stefan Olanders bildvisning
ˮVåra
föreställningar om framsteg och utveckling framställer
de globala ojämlikheterna i nuets värld som om de vore
stadier i tiden. Därför ler vi åt tanken att svenskar
ännu en gång skulle kunna bli hänvisade till vedbränsle
och dragdjur, trots att det är den verklighet som
folkflertalet i världsamhället i dag befinner sig i.ˮ
Alf Hornborg, Myten om maskinen (Daidalos
2010)
Den näring som finns i fäbodvallens och skogsbetets gräs och örter räcker gott för att hålla betande kor, getter och får friska och kraftiga. Kanske inte för att hålla uppe mjölkproduktionen hos de högavkastande kor som i dag ger vad tre kor gav på 70-talet, men vem säger att vi måste hålla oss till jordbruksmetoder som skadar människor, djur och mark?
|
Förbundet Svensk Fäbodkultur och
utmarksbruk har information om fäbodar där det
fortfarande finns folk och i vissa fall också djur:
Besök en fäbod – 2019. |
I mitten av 1800-talet fanns 18 500 fäbodar i drift i Gävleborgs län. I dag är det handfull som drivs på traditionellt vis; de flesta finns i Ljusdals kommun. Nu i år (2019) har två unga kvinnor startat två fäbodar i Söderhamn kommun.
I traditionell drift ingår mjölkhantering med osttillverkning, så även om en fäbod är i drift och har djur är det inte säkert att den drivs på traditionellt vis. Men det viktiga är att marken hålls öppen och byggnaderna underhålls i väntan på vad framtiden kommer att innebära,
De gröna punkterna på kartan representerar en fäbod med betesdrift. Glest kan det verka, men betänk att det är i en tid när storstadsbon sitter på tunnelbanan och petar med mobilen och det är en självklarhet för landsbygdsbon att kunna swisha en betalning. Så länge det varar.
En annan bild av situationen.
Kartan visar den
geografiska utbredningen på de fäbodställen
som i Jordbruksverkets databas ingick i åtaganden för
fäbodbete år 2012.
Källa:
Fäbodnäringens förutsättningar i Sverige
Bild: från Stefan Olanders bildvisning
Vid halvtid blev det paus med fika. Vi flyttade oss till kafeterian där Anna Wallström från Kalahari hade dukat upp med det hon hade bakat åt oss. Min personliga favorit mandelkubben fanns representerat i yppersta smakkvalitet. "Det finns mer på Kalahari, s Anna och jag vet vad jag gör nästa gång jag är i Harmånger.
Efter fikat gick vi tillbaka till biblioteket där bildvisningen fortsatte. Vi fick se bilder på växter och insekter som är på väg bort om de inte får någon stans att bo. Har du sett en tordyvel på sistone? Dyngbaggar vill ha dynga att rulla, det är deras livsstil.
|
Söker du en levande fäbod i Hälsingland? |
En tanke slår mig: Är vi verkligen på rätt väg när vi säger att en växt är värd att bevaras för att den är så vacker? Är ett ekosystem värt att bevaras bara för att det förser oss med en ekosystemtjänst?
Det här är ingenting som Stefan Olander och hans bildvisning har del i, men det är tankar som slår mig när jag skriver den här rapporten. Hur tänker vi egentligen?
Skulle inte någon ha rätt till egen existens om hen inte kunde serva oss med en ekosystemtjänst?
Lämna kvar boträd åt ugglorna, för de
utrotar skadedjur!
Är det därför vi månar om ugglor?
Vi måste måna om barnen, för de är vår
framtid!
Vår framtid? Måste allting handla om oss?
Alla människor har lika värde för alla
har samma behov!
Så eremiten som inte har behov av social samvaro skulle
inte ha människovärde?
Ugglorna har rätt att ha sina boträd
kvar.
Barnen har rätt till den framtid som vi har berett åt
dem.
Allt levande måste ha rätt att existera utan att det ska
behöva motiveras i termer av nytta för någon annan.
Vår överlevnad beror inte på teknikutveckling, den beror på om vi kan tänka om.
Bosse Lundberg (text och bild om inget annat anges)
|
Vandring längs kulturstigen i Sörfjärden 29 september 2019 |
|
Fladdermusexkursion på Vallenbodarna 28 augusti 2019 |
Vår första fladdermusexkursion hade lockat dryga tjoget deltagare, men tiden för start, klockan nitton, var lite väl tidig. Fladdermöss vill för det mesta att det ska vara någorlunda mörkt innan de visar sig (undantag finns). I stället för att sitta ner och vänta tog vi allesammans en promenad till kolarkojan.
Omkring Vallenbodarna finns ett system av stigar och här passerar också den nästan sex mil långa Vallstigen som förbinder Norrjärden med Hassela.
Vallstigen följer mycket gamla vandringsleder och har nyligen ställts i ordning efter att under några år varit i vanhävd. Här och var finns informationsskyltar som berättar om fäbovallarna och den omgivande naturen. Förutom fäbodvallar finns längs leden också raststugor, vindskydd och rastbänkar. På den välbevarade Västansjövallen finns tolv bostugor varav en fungerar som raststuga. Mer information finns i den broschyr om Vallstigen man kan hämta på turistbyrån i Jättendal eller på kommunhuset och näringslivskontoret i Bergsjö.
Vallenbodarna är också en välbevarad fäbodvall och är värd ett besök även om man inte har tillgång till någon vallstuga, för till skillnad mot de tall- och granplantager som Sverige till största delen består av får man här mer känslan av att det verkligen är en skog man vandrar i. Stigarna är för det mesta röjda och lätta att vandra på.
Trots stormfällen är de flesta stigarna lättvandrade
Pilen pekar på kolarkojans fladdermusholk
Ingången är den smala spalt som pilen pekar på
Med en sovsäck skulle man lätt kunna övernatta i kolarkojan
Man undrar ibland över bäverns omdöme – eller ska man säga kaxighet
Tillbaka från promenaden blev det fika i den stuga som Naturskyddsföreningen disponerar genom Maria och Eriks Strangells stiftelse för natur- och djurskydd som bildades 2015 som resultat av ett arv efter konstnären Ingeborg Strangell. Arvet bestod av skogsfastigheter och aktier som enligt testamentet förvaltas av en stiftelse med styrelseledamöter från naturskyddsföreningarna i Gävleborg, Västernorrland och Jämtland-Härjedalen samt från förbundet Djurens rätt.
När man letar efter fladdermöss bör det vara sen skymning. Eftersom många fladdermöss rör sig mot en mörk bakgrund är de svåra att upptäcka i mörkret och de rör sig så pass snabbt att man mer anar än ser dem. I stället lyssnar man till de ekolodande signaler som fladdermössen sänder ut för att skapa sig en bild av den nattliga omgivningen och i synnerhet för att hitta de bytesdjur i form av insekter som våra svenska fladdermöss lever av.
FLADDERMÖSS
Fladdermöss är ett av de äldsta nu levande djurslagen i världen. Deras lätta, tunna skelett är inte idealisk för fossilbildning, men ändå är de äldsta fossil man funnit drygt 50 miljoner år gamla.
I Sverige finns nitton arter, alla skyddade och får inte fångas, flyttas eller dödas. Också deras boplatser och jaktområden är skyddade.
Fladdermössen står inte våra vanliga möss särskilt nära. De är mer besläktade med hovdjur. Med undantag för polartrakterna finns fladdermöss över hela jorden. Av alla jordens däggdjursarter utgör fladdermössen ungefär en femtedel; det är bara gruppen gnagare som är större.
Det finns fladdermöss som bara är tre centimeter långa med en vikt på ett par tre gram hela vägen upp till de flygande hundarna som kan ha ett vingspann på halvannan meter och väga upp till ett och ett halvt kilo.
De flesta flygande hundar saknar förmåga till ekolokalisering; de har en ganska väl utvecklad syn och lever i första hand av frukt. Vissa flygande hundar lever av pollen och nektar och är viktiga pollinatörer.
Bland fladdermössen finns också köttätare som lever på fåglar, små möss, grodor, möss och även andra fladdermöss. Bland fladdermössen finns också tre arter vampyrer som lever helt av blod – unikt bland däggdjuren.
Vingformen kan visa på levnadsvanorna. Långa smala vingar har snabba fladdermöss som jagar i glesa terräng, längs stigar och öppna ytor medan de som jagar i tät skog sätter manöverförmåga framför fart och har korta, breda vingar. Bortsett från flygförmågan finns det fladderrmöss som är goda trädklättrare liksom de som klarar att ta sig fram på marken. Vissa arter föredrar att vänta hängande från en gren på att ett byte ska passera, andra kan hovra i luften och plocka insekter som kryper på bladverket.
En parentes: Det finns insekter som har lärt sig känna igen fladdermössens ekosignaler och därmed blir svårare att fånga.
Fladdermushonan föder i allmänhet bara en valp, även om tvillingar förekommer; det finns arter som föder upp til fyra, fem ungar. Valpen ömsar tänder som de flesta andra däggdjur. Som regel skjuter honan upp fosterutvecklingen efter befruktningen till ett lägligare tillfälle, en anpassning till tillgången på föda.
Jämfört med andra mindre däggdjur kan fladdermöss bli ganska gamla – 30 år är inte orimligt och det finns exempel på fladdermöss som blivit äldre än så.
I Sverige finns nitton arter, men här uppe hos oss i Nordanstig kan vi räkna dem på ena handens fingrar:
Stor fladdermus (Nyctalus noctula), Nordfladdermus (Eptesicus nilsonii), Brunlångöra (Plecotus auritus), Taigafladdermus (Myotis brandtii), Mustaschfladdermus (Myotis mystacinus), Vattenfladdermus (Myotis daubentonii) och möjligen också Fransfladdermus (Myotis nattereri).
I Nordanstig är fladdermusfaunan dåligt inventerad. Naturskyddsföreningens fladderrmusdetektor finns för utlåning om du vill undersöka något ställe. Hör gärna av dig till någon i styrelsen om du vet något ställe där det bor fladdermöss. Inrapporterade fynd finns representerade på en karta på batmapper.org.
Mer information om fladdermöss, se fladdermus.net
Fladermössens ekolokalisering använder frekvenser som ligger högre än det mänskliga örat kan uppfatta. Ett undantag skulle väl vara den stora fladdermusen (Nyctalus noctula) som har en del av sitt signalområde runt 20 kHz så att unga människor ibland kan höra dem.
De signaler man använder för artbestämning är ekolokaliseringsljuden. Fladdermössen har också ett utvecklat språk för kommunikation sinsemellan, men dialekter och personliga tonfall. Den delen av deras ljud är inte särskilt undersökt. De instrument vi hade tillgång till var ett par Pettersson-detektorer (en mycket tidig modell och en D230 som tillhör föreningen) samt en EchoMeter Touch 2 som utgörs av en ultraljudsmikrofon och tillhörande app. Den finns för såväl iOs som Android. Om man värdesätter sin integritet är antagligen iOs det bättre alternativet eftersom Android är utvecklat av Google.
Vi höll som bäst på med fika och allmänt prat om fladdermöss och diverse ditt och datt när Bertil Sundin som hade gått runt och spanat kom och ville visa spillning han hittat på en bänk. Kunde det vara fladdermöss?
Så här såg det ut:
Möss eller fladdermöss? Det ett sätt att avgöra frågan: fladdermössen äter insekter och deras spillning består av de osmältbara delarna av insekternas exoskelett (yttre skelett), alltså mest kitin.
Mössens matspjälkning lämnar sammansatta välbakade restprodukter (ovan) med en sammansättning som gör att de så småningom blir hårda. (Personligen misstänker jag att på bilden finns bland annat resterna av stölder från vårt förråd att pistagenötter.)
Det fladderössen lämnar efter sig är osmältbart kitin (nedan) vilket gör att man lätt kan smula sönder spillningen till ett svart pulver.
Här ett par förstoringar som ytterligare visar skillnaderna (mus överst, fladdermus under)
Men var fanns fladdermössen? Inte långt borta, det var tydligt. Det satt en anslagstavla på väggen och där, på baksidan satt den första fladdermusen som genast släppte taget (inringade skuggan på bilden). Lite chockartad upplevelse för båda parter. Och efter den kom fyra till. Och som om hela gänget hade fått signal om att nu är det dags kom det fler och fler. Där stod vi nu med våra knäppande och blinkande detektorer och hade verkligen sett fladdermöss med egna ögon. Lyckat för oss, men med lite dåligt samvete för att ha stört.
Bilden är från en film tagen av Carolina Lindberg
Med promenad, fika och nu fladdermöss nöjde sig folk efterhand och bilarna började rulla hemåt igen. Kvar stod vi som hade detektorer och lyssnade på fladdermössen i det tilltagande mörkret.
Så det blev en lyckad fladdermusexkursion för att vara första gången.
Bosse Lundberg (text och bild om inget annat anges)
|
Ängsslåtter i Rigberg 28 juli 2019 |
Förra året slåttade vi i regn och fikade under en uppspänd presenning. I år var det nödvändigt med vattenpauser utan presenning fast den hade eventuellt behövts för att skapa skugga. Lite för mycket värme egentligen, men är det slåtter så är det. Man kan ju inte bara åka fyra, fem mil och sedan låtsas som om det regnar.
Det var Owe Åkerström från Harmånger som 1977 fick ögonen på slåtterängen i Rigberg (ursprungligen ˮRigmäkiˮ – en gång i tiden brukades den av svedjefinnar), Det som fångade hans uppmärksamhet var den rikliga förekomsten av fältgentiana (Gentianella campestris), en numera sällsynt ört. I Mossbergs flora har den kommentaren ˮminskar starktˮ
Så här skriver Länstyrelsen i ˮInventering Rigberg (Länsstyrelsens inventering 2016)ˮ:
ˮOmrådet Rigberg utgörs av västvända ängsbackar med svagt spridda träd. Ängen vårdas av Nordanstigs naturskyddsförening. Uppgifter finns om att fältgentianan förutom ute på ängen även har funnits i skogen intill. Den kunde nu bara hittas på den mer öppna ytorna, både ovanför, hitom och nedanför bordet som syns på bilden. Några satt i kanten av körvägen i nederkanten. På en fläck med tunnare humustäcken i nederkanten var det tätare med fältgentiana. Plantorna var mest små till medelstora. Ängen slås i slutet av juli. Vegetationen varierar, men kan sägas utgöra en blandning av ängsväxter och skogsväxter, bl.a. olika bärris."
.JPG)
Rigberg (bild Länsstyrelsen)
Meningen med slåttern är att bevara ängen i magert skick; en mager och öppen mark är nödvändig för de ängsblommor vars habitat är i ständigt krympande, bland andra brudsporre, nattviol och ögonpyrola.
Lastade med folk, liar, räfsor och slåtterbalkar, vatten och skaffning åker vi i karavan från samlingsplatsen utanför skolan i Hassela. På vägen upp ser vi hur lupiner längs alltför långa sträckor har tagit över vägkanterna och gödslat marken med kväve vilket ytterligare minskar det smala utrymme som de traditionella slåtterängarnas flora har som sista tillflyktsort.
Många tycker lupinen är vacker, och det kan man kanske tycka. Frågan är hur långt den ska få tränga undan den mångsammansatta floran med sin egna ensartade dominans. Att göra något åt de områden som lupinen redan har invaderat kräver ett bestämt sinnelag, kraftiga spadtag och starka armar, men det finns en annan strategi: Låt lupinen stå där den står. Då blir de som tycker lupinen är vacker nöjda.
Som privatperson kan man adoptera en vägkant där det växer rödklöver, prästkragar, backnejlika, rölleka, åkerbär, med andra ord en mångfald som den ensidiga utbredningen av lupiner utgör ett hot mot. Lupininvasionen börjar med en enstaka planta som måste bort och är lätt att hålla undan om man har ögonen öppna. Strategin går helt enkelt ut på att hålla tillbaka lupinens utbredning. Den har redan tagit sitt och nu kan det räcka.
Slåttern i Rigberg är ingen svepslåtter där man kan gå fram med ett långt lieblad och långa, jämnt svepande rörelser. I Rigberg är det mer fråga om hackslåtter där man allt som oftast får trä in lien framför en sten, förbi en stubbe innan man gör det skärande svepet.
Slå med lie bör man vanligtvis undvika; ordet ʼslåʼ är illa valt. Normalt sett slår man inte, man skär. Med fokus på hur spetsen på liebladet smyger in bakom en ridå av det som ska slåttas följer resten av bladet efter i ett skärande svep. På slätmark kan ett normalt skär ha en bredd på minst ett par meter. Djupet behöver inte vara så stort. Då löper arbete lätt och om man håller koll på att spetsen inte doppar ner slipper man jordhugg.
Ragnar, som höll i slåttern, bestämde arbetspassen till knappa timmen, sedan var det vattenpaus eller fika – i alla fall ett avbrott och det var nödvändigt i värmen. Under en vattenpaus hade vi en diskussion om storjordbruk och hur man klarar gödsling utan djurhållning och att det är ett problem att storjordbruken urlakar jorden och gör att fruktbar jord förvandlas till ett dött substrat utan mikroliv.
Erling berättade om sina erfarenheter av en annan sorts djurhållning, en tid när djuren inte var produktionsenheter, utan individer. Man kallade hem korna genom att prata med dem. Samtidigt betonade han att livet på landet inte var någon dans på rosor. Särskilt kvinnorna hade ett hårt liv. Men handen på hjärtat – fast det numera finns köpcentra (smaka på ordet: köpcentra!) och vi inte längre kallas medborgare utan konsumenter, hur lätt är livet för en ung familj i dagens samhälle? Kommer det inte ganska många larm om barns och ungdomars psykiska ohälsa? Är det bättre att själen bryts i stället för kroppen?
I år hade vi Ivar Lethin från Delsbo med i slåtterlaget och därmed en representant för den lietyp som är vanlig i Europa och Asien, knacklien. Knacklien skärps genom att man med en hammare knackar eggen tunn vilket gör att stålet måste vara mjukare och ohärdat. Härdningen åstadkoms med knackningen. Knackning på fri hand är något som kräver träning, men som tur är finns speciella jiggar som gör arbetet lättare.
Fördelen med knacklien är man man kan skärpa den i fält. Allt som behövs är egentligen städ, hammare och en stubbe att slå fast städet i. En mer lättarbetad arbetsplats får man med en enkel och portabel arbetsbänk med knackjigg.
På bilden visar Ivar hur han arbetar med skärpning av en knacklie.
Erling, Ingemar, Ragnar och Torsten hade veckan innan varit uppe och fixat hässjevirke, det vill säga, kapat, kvistat och barkat tillräckligt för att det skulle räcka och bli över. De hade lagt upp en konstruktionl som visar hur man med en mall snabbt och enkelt kan skapa det antal A-stolpar som behövs till hässjan.
Vår hässja bestod av fyra A-stolpar med fyra våningar som skapades av ʼroerʼ (längsgående slanor som man hänger höet på). Avståndet mellan två A-stolpar kallas i Ångemanland för ʼleʼ och för en enda kos övervintring räknade man med någonstans runt sjutton, arton ʼleʼ. Vår hässja rymde tre ʼleʼ. Hö för en månad för en ko?
Efter slåttern återstod slåttergillet på Ersk-Mats-gården med kôlbullar och kalvdans som knöt an till traditioner med rötter i den hälsingska bygden, men faktum är att drygt femton procent av (alltså två av tolv) valde att inte delta i den utspisningen. Veganismen, eller motviljan mot att utnyttja djur eller – en annan aspekt – motviljan att äta mat som kräver tiofaldigt större resurser än nödvändigt, brer ut sig. Men ett omtänksamt kök på Ersk-Mats såg till att även veganerna blev försörjda.
Så avslutades årets Rigbergsslåtter och var och en for hem till sitt.
Bosse Lundberg
(text och bild om inget annat anges)|
De vilda blommornas dag 16 juni 2019 |
De Vilda Blommornas Dag (DVBD) är en aktivitet arrangerad av Svenska Botaniska Föreningen och i samarbete med Naturskyddsföreningen. Den tredje söndagen i juni ordnas vandringar över hela Norden, d.v.s. i Island, Norge, Sverige, Finland och Danmark.
Redan dagen före den utannonserade blomstervandringen begav sig Torsten Hansson och jag till Kråkbäcksvallen för att rekognosera inför söndagens vandring. Jag har gjort minst tio besök vid vallen under de senaste åren, men oftast tre, fyra veckor senare på sommaren för att se fältgentiana blomma. Man vill gärna veta hur långt blomningen har kommit, om det går betesdjur där eller annan viktig information. Vi möttes av en knottsvärm – den värsta attack jag upplevt i mitt långa liv! Solen sken och vi vandrade runt på den vackra ängen och antecknade arter medan jag hostade upp knott som jag hela tiden satte i halsen. Plötsligt fick Torsten ögonen på en stor, vit fjäril. En Apollofjäril minsann. Den fladdrade vidare mellan midsommarblommorna medan vi häpet beundrade.
.jpg)
Apollofjäril
Bild: Jan Larsson. Gotland 2008
På söndagen samlades vi vid korsningen i Fiskvik som avtalat. Vi åkte i karavan de sista nio kilometrarna till vallen och på ett ställe efter vägen mot Knoppe stannade vi för att titta på en fin vägkant med kattfot. Vi blev sammanlagt drygt dussinet när vi nådde vallen och en av stugägarna där mötte upp. Nu gick hela gruppen ner till stugan närmast betesängen. Där på tunet framför trappan såg vi de första blåsugorna. Totalt under vandringen noterade vi minst ett tjugotal. De är inte alldeles vanliga, så det var en rolig detalj.
Blåsuga
På den torra backen bakom stugan fann vi också en matta av citrongul gråfibbla och i skuggan av en gran hukade sig kattfot.
Kattfot och gran
Tråkigt nog fanns knotten kvar och nu fick dom fler offer att jaga. Vi sökte oss ut på ängen – jag frestade gruppen med att där bodde en apollofjäril och den är både fridlyst och rödlistad (hotad). Nästan hela ängen täcktes av en tät matta av blodrot, teveronika och daggkåpa. Därefter råkade vi på ett stråk av smörblommor, hundkäx och midsommarblomster.
På sina ställen lyste spår av vita bladundersidor. Någon hade gått där förut. Det var borsttistel som nu blivit runt tre decimeter höga, men som här blir bortåt 60, 70 cm innan de slår ut sin lila blomma, som riktigt liknar en rakborste, därav namnet. Längs diket där det var fuktigt glänste silvervita små buskar av lappvide. På delar av ängen fanns mycket sly av björk och andra lövträd. Ängen har inte betats på flera år och det märktes.
Vi tog fikarast nära skogsbrynet, somliga ville sitta i skuggan för att slippa värmen, andra föredrog solen. Några gav upp för knotten och vände hemåt utan att slå sig ner i det gröna.
.jpg)
Bild: Lena Hoff
När jag satt där i gräset kom en fjäril förbi, denna gång en tistelfjäril. Det sägs att de invaderat stora delar av Sverige i år, så det var kanske väntat, men för mig var det första gången jag såg en sådan.
.jpg)
Tistelfjäril
Bild från Wikipedia
Efter fikat sökte vi efter ängsklocka som fanns utslagna i enstaka exemplar och vi hittade även en stor blåklocka med tydliga knoppar. De vanliga blåklockorna visade sig inte – de brukar kanske slå ut lite senare. Enstaka prästkragar hade också börjat blomma men stora fält av fyrkantig johannesört, ängsskallra och borsttistel väntade ännu i knopp.
Som avslutning hämtade Bengt Synnebäck sitt durspel och drog några låtar vid gårdstunet innan gruppen skingrades.
Ann-Christin Jäderholm (text och bild där inget annat anges)
|
Naturnatten i Sindra 5 juni 2019 |
Ett tjugotal personer hade sammanstrålat för en promenad mot Storsjöns strand vid Sindra; den traditionella Naturnatten. Tanken är att träffas på en lugn och trevlig plats, prata, fika och grilla en stund. Förhoppningen från Naturskyddsföreningens sida är att det ska ha framgått att de allra flesta av våra arrangemang är öppna för alla. Man behöver inte vara medlem i Naturskyddsföreningen för att delta.
Sindra är ett i trakten välkänt utflyktsmål. Från parkeringen vid kraftstationen i Sindra finns en liten omväg via en kulturstig som leder förbi resterna av de ruiner som påminner om en tid då den nu så fridfulla platsen sjöd av verksamhet.
Ta flottningsrännan till exempel. En så gedigen konstruktion bygger man inte om det inte gällde något mycket viktigt. Än i dag ligger den stabil på sina betongramar.
Vattnet har kraft att försörja och ödelägga; en kraft så stor att själva stenen måste beslås med järn.
Kraftverket i Sindra är fortfarande igång. Vattnet strömmar genom turbinröret ner till turbinhallen där strömmen genereras.
|
Obs! Ett missförstånd (eller slarvigt språkbruk) är att kraftverk skapar energi. Grundkursen lär redan på högstadiet ut att energi varken kan skapas eller förintas. Vad som händer i Sindra är att exergin (arbetsförmågan) hos det uppdämda vattnet sätter turbinens skovlar i rotation under mottryck från ett magnetfält för att till slut pressas ut ur turbinen i form av elektrisk energi. Energin omvandlas från lägesenergi till elenergi, men skapas inte. När man förbrukar el förbrukar man inte energi, men förbrukar exergi. Exempel: Stockholm Energi heter
numera
Stockholms
Exergi. |
Vi hade tur med vädret och snart brann elden och grillningen kom igång. Underhållning fanns det också: Erling Selling på gitarr och Bengt Synnebäck på dragspel smekte fram gamla välkända örhängen.
Såklart fika, grillning och en stunds avkopplande umgänge. Föreningen stod för korv (typ pilsner och falu) med dito bröd, senap och ketchup ad lib, eller "slang med slira och halka" som man sa i vissa trakter. I flydda tider.
Föreningen har investerat i en enkel fladdermusdetektor och tanken var att den kanske skulle kunna finnas en möjlighet att pröva den en kväll som den här. Men vi kammade noll. Inga fladdermöss, men detektorn har vi kvar. Den ska nog få göra sitt vad det lider.
.jpg)
Fladdermusdetektorn är liten och lätt att ha med sig
Bild: Ann-Christin Jäderholm
Fladdermössen verkar inte ha det skydd de har rätt till. Sverige har skrivit under den europeiska konventionen EUROBATS vilket innebär att fladdermössen måste finnas med i raden av hänsynstaganden när man bygger bostadsområden, vägar eller stökar om på annat sätt. Det här borde bland annat innebära att vägverket måste gör en fladdermusinventering längs den tänkta sträckan Kongberget–Gnarp. Gjorde man någon innan man byggde ut i Gnarps Varpsand?
|
Inte ens Länsstyrelsen i Gävleborg verkar ha något bra grepp om hur det står till med fladdermössen i Nordanstig. Så här står det i Artkartering av fladdermöss i Gävleborgs län 2007: "De punkter som torde vara mest relevanta inför planeringen av ett fortsatt arbete med fladdermöss i Gävleborgs län är att identifiera och skydda bevarande- och födosöksområden, höja allmänhetens medvetande om behovet av bevarandeåtgärder för fladdermöss samt att bidra med information om hantering av fladdermöss i bostadshus." Fladdermössen upptar ungefär en femtedel av alla däggdjursarter på jorden. De är alltså en stor grupp. De är inte släkt med mössen, de är närmare släkt med valar och hovdjur. I Sverige finns 19 arter och här hos oss kan vi räkna med fyra någorlunda vanliga arter:
Nordfladdermus (Nordisk fladdermus) Eptesicus
nilssonii Dessutom kan det förkomma några arter som är mer sällsynta och dessutom sårbara:
Trollpipistrell (Trollfladdrmus) Pipistrellus
nathusii Eftersom det finns stora brister i kunskapen om fladdermössens förekomst i Nordanstig tar vi tacksamt emot upplysningar om kända förekomster. Om du som läser det här känner till någon lokal fladdermusförekomst är du välkommen att höra av dig via mejl till Bosse Lundberg.
|
Det finns mycket att ta tag i, men det får bli en annan dag. Nu sänker sig den ljusa juninatten över Sindra och medan glöden falnar på grillbädden tunnas skaran ut och var och en återvänder till sitt.
.jpg)
Bild: Ann-Christin Jäderholm
Bosse Lundberg
(text och bild om inget annat anges)|
Fågelvandring i Ornskarpen i Strömsbruk 14 maj 2019 |
Under april hade det varit varma och torra dagar. Men då maj började blev det kyligare. Man kanske kan säga ett mer normalt väder för årstiden. Då undertecknad och Torsten Hansson rekade kvällen före promenaden hade vädret slagit om och det var en aning varmare än tidigare. Skönt! Vi hade turen att se ganska stora flockar av både hussvalor och ladusvalor som jagade fram över vattenytan. Vi tänkte att svalorna säkert skulle vara kvar även kvällen efter. Några var det men inte alls i sådana mängder som vi såg under ”reket”.
Vi samlades likt tidigare vid reningsverket i Strömsbruk. Drygt 40 naturintresserade hade kommit för att tillsammans gör en vandring längs Harmångersån ut mot Ornskarpen och sedan tillbaka till startpunkten.
Owe Nygren (2013)
Owe Nygren som var med och startade Naturskyddsföreningen i Nordanstig började med att berätta om den kamp som fördes mot avverkningen av en gammelskog i Gnarp i slutet av 70-talet. Owe berättade också om de första vandringarna som gjordes ut på Ornskarpen, Dessa vandringar gjordes under tidiga morgnar. Få skådare men många arter. För att få fler att upptäcka denna vackra del av vår kommun inledde föreningen ett samarbete med Friluftsfrämjandet. Utflykterna förlades på kvällstid. Deltagarantalet ökade och många återkommer år för år till denna trevliga vandring.
– ”Jag har en stuga vid havet och nu ska jag spana mer” sa av en av deltagarna.
– ”Jag hade ingen aning om att det var så fint här längs ån ut mot Ornskarpen” tycke flera deltagare från vår västra del i kommunen.
Nu kan man med hjälp av
appar lyssna och fastställa vilka arter som man hör eller ser.
Vilka fantastiska hjälpmedel det finns. Men det bästa är ändå
att någon mentor med som med inlevelse kan berätta om fåglar och
möten med fåglar.
Om man inte har någon tt
band och få fåglarna att komma nära. Det hade Janne Nordlund
från Söderåsen gjort. Han berättade att han hade kattugglor som
häckade i holkar som han hade satt upp. De kom fram till honom
då han spelade upp deras läten. För några år sedan var vi där på
vår årliga ugglevandring. Inga ugglor! Men bara några dagar
senare var scouterna där och de hade turen att höra ugglor.
”Dessa ugglor lurade säkert i mossen.”
.jpg)
Några av deltagarna berättade att de hade hört göken. Någon gök blev det inte för oss men sammanlagt kunde vi tillsammans kryssa 39 arter. När vi kom till bågskyttebanan fick vi information om den svartvita flugsnapparen. Niklas Vallin har studerat den och kunde bland annat berätta att den har en rival som heter halsbandsflugsnapparen. Enligt Niklas så är denna fågel dominant. – ”Ju vackrare man är och ju större man är desto större chans har man att få para sig.” I en kull kan det finnas ungar med olika fäder.
Då vi gick längs ån kunde vi se hur vattnet hade eroderat strandbrinkarna. I ån kunde vi se fiskare som vadade i strömmen. Vadare!?! De var ute efter havsöring som simmar upp i ån. Av de fiskar som fångas är numera 90 % vild fisk. Det kan man se på att fettfenan finns kvar. Harmångers Fiskeområde försöker få fisken att leka och att det ska vara naturlig reproduktion. Man sätter numera inte i någon odlad fisk. Ett långsiktigt mål är att både lax och öring ska kunna vandra ända upp i vattnen ovanför Hassela.
.jpg)
Nere vid havet hade jag i år placerat Lasse Norman. Allt detta för att han i lugn och ro skulle kunna skåda fåglar och sedan visa oss och berätta för oss vad han såg och vad han hade sett. Det var ett lyckat drag. Han visade oss bland annat roskarl, mindre strandpipare och svärtor.
Hudiksvalls ornitologiska var också ute på Skarpen, men de åkte bil nästan ända ner. Dessa skådare gick från andra hållet så Lasse blev mycket förvånad då de dök upp. Torsten och jag träffade några av dem då vi rekade kvällen före vår vandring.
Nere vid havet fikade vi och ordförande Erling Selling passade på att informera lite om föreningens kommande aktiviteter. Så många ejdrar som vi såg i år kan jag inte minnas att vi tidigare sett. 15–20 gudingar sträckte snabbt fram över vattenytan. Vilken härlig syn att se dessa svartvita fåglar flyga med hög hastighet. Ni har säkert förstått att det var gudingar som var ute och roade sig. Ådorna låg förmodligen på ägg eller skötte om sina ungar.
På andra sidan var det inte lika många arter som där Lasse ”häckade”. Om man tänker på landhöjningen så förstår man att vattnet gick långt in i viken, med namnet Arderviken, tidigare. Arder är ju som bekant ett annat namn för al.
På vägen upp visade undertecknad på en lav som jag bara sett just där. Snölav.
Likt tidigare år fick vi höra en rödhake som sjöng för oss. Jag har under åren fått för mig att den med sin sång tackar för besöket.
Ett stort tack till experterna som var med och hjälpte till under promenaden. Hoppas att ni har möjlighet precis såsom flyttfåglarna att komma nästa år också. Dessutom ett stort tack till alla som deltog i vandringen. Alla ”glada”.
Arter som vi såg eller hörde i alfabetisk ordning:
Bofink, drillsnäppa, ejder, fiskgjuse, fiskmås, fisktärna, gluttsnäppa, gräsand, grönfink, havstrut, hussvala, kanadagås, knipa, knölsvan, koltrast, korp, kricka, kråka, ladusvala, lövsångare, mindre strandpipare, morkulla, roskarl, rödbena, rödhake, silvertärna, småskrake, stenskvätta, storlom, storskarv, storskrake, svarthakedopping, svärta, sädesärla, sävsparv, talgoxe, trana, trädpiplärka och vigg.
På vägen hem fick vi se en fiskgjuse i ett bo!
Ragnar Svensson
(text)Bosse Lundberg (bild)
Obs! Bilderna är från tidigare besök på Ornskarpen
|
Ugglevandring med tredjeklassare från Gnarp 25 mars 2019 |
|
Kretsstämma (årsmöte) i Lönnbergskyrkan, Bergsjö 24 mars 2019 |
Årets kretsstämma hölls som vanligt i Lönnbergskyrkans lokaler i Bergsjö. Tyvärr var det bara 13 av föreningens medlemmar som deltog. En svårighet att samla folk som många föreningar numera tycks dela. Styrelsen fick några nya medlemmar och det innebar faktiskt en viss föryngring!
Efter sedvanliga årsmötesförhandlingar avslutades stämman med gott fika och filmvisning. Bosse Lundberg hade satt ihop ett collage av filmer som handlade om djur och människa. Mycket intressanta, lärorika och tänkvärda.
Lekfullhet: undulat rullar runt i papprulle
Hjälpsamhet: sköldpadda rättar till situationen
Empati: gorillan Jambe vakar över en pojke som fallit över barriären (1986)
Stort tack till Lena och Ingemar Östlund.
Erling Selling
(text)Bosse Lundberg (text och bild)
|
Ugglevanding/månskensvandring 22 mars 2018 |
|
Ugglevanding för 4:eklassare |
Målet med vår ugglespaning har självklart alltid varit att få höra någon uggla som hoar i den härliga vinternatten. Men för de flesta av deltagarna är det en fantastisk upplevelse att få möjligheten att komma ut och uppleva en vinterkväll. Kanske ännu viktigare nu i dessa dagar med så många möjligheter till aktiviteter inomhus.
Likt tidigare år gick erbjudandet ut till alla 4:e klasser i vår kommun. Kunniga guider ställde upp för att hjälpa till med guidning och kunskap om de flygande fåglarna. De besökte också klasserna i skolan efter önskemål från klasslärarna och berättade om ugglor och lät eleverna höra några ugglors läten.
Totalt var vi ca 60 personer som deltog i detta arrangemang som vi ordnade för tolfte året i rad. Totalt har ca 1150 deltagit i detta arrangemang.
Nästa år måste informationen nå klasslärarna mycket snabbare än i år. I några skolor hade informationen inte nått fram.
Guiderna hade likt tidigare år förberett grillplatser. Där grillades korv och en del annat ätbart.
... men vad det här är kunde ingen gissa
Eleverna smög ut i vinterkvällen för att kunna höra eventuella ugglor. Då den gemensamma aktiviteten var över kunde eleverna leka fritt. Det gjorde de med stor glädje.
Vi hoppas att vi kan fortsätta med den här aktiviteten nästa år.
Slutligen vill vi rikta ett stort tack till alla guider som ställde upp och självklart alla föräldrar som ställde upp och skjutsade och sist men inte minst att tack till alla elever som visade stort intresse.
” Vad härligt
att som förälder få följa med på detta.
Jag har ett barn till så jag har fler chanser att följa med.”
”Gammeluven” Ragnar
ansvarig för fyrornas uggleutflykter
Nordanstigs Naturskyddsförening
