 |
Naturskyddsföreningen Nordanstig |
 |
|
|
||
|
|
||
|
Rapporter
från våra verksamheter |
|||||||||
Seth Nilssons bildvisning hade temat Min bild av Hälsingland. Själv härstammar han från Blekinge och flyttade till Hälsingland någon gång runt 2012. Och nu har han ägnat några år att dokumentera Hälsingland.
Dryga dussinet åhörare hade samlats i Harmångers bibliotek.
En bildvisning ger ju inte så mycket att rapportera om i ord, men här nedanför finns en länk till Seth Nilssons webbplats där finns många av de bilder vi fick se. Så mycket kan sägas att det var en svit naturbilder från Hälsingland, fäbodvallar, hässjor, fiskelägen, sjöar, växter, öar, fyrar, norrsken. En sak är klar: trots planering och tålamod beror bra bilder många gånger på tur. Men utan förberedelser och tålamod får man inte bra bilder av sådana djur som järv, varg och fåglar. Ugglor! Hälsingland är ett ugglerikt landskap: kattugglor, pärlugglor, slagugglor, hornugglor, lappugglor ... ”Hälsingland har allt som Dalarna har, och dessutom skärgård.” På tal om fäbodvallar. En fäbodvall som kan vara värd ett sommarbesök är Svedbovallen, Jävsö, en fäbodvall som fortfarande hålls levande. Förresten, Hälsinglands högsta vattenfall har en fallhöjd på närmare 50 meter. Inte mycket vatten kanske, men högt. Efter bildvisningen serverade Kalahari fika i skolans kafeteria. Tack för det! Bosse Lundberg
Efter samlingen i Mellanfjärden tog vi oss till Sundsbovallen för att därifrån gå stigen ner mot havet. Kanske var det vädret som gjorde att vi inte blev så många, bara sju personer och en hund som vågade oss ut. I Gnarp småregnade det, men det upphörde närmare kusten..
Tjuvöns kust karakteriseras av stora släta klipphällar avlösta av steniga blockstråk. Hur det kommer sig att stranden varierar på det här sättet är en öppen fråga. Åtminstone för oss. Geologer har säkert en förklaring.
Klippstrukturen är på sina ställen präglad av flakighet. De rätlinjiga formerna avspeglar mineralernas inre struktur.
Här ligger en stor tung stenskiva uppallad på några större stenar. Hur den kom att hamna i det läget kan väl bara rimligen förklaras av kraften i vinterns isar och havsvattnets krafter?
Odon i höstfärger ...
... och en bägarlav av något slag satte färg på det annars övervägande grå landskapet.
En vandring längs en kust innebär med till visshet gränsande sannolikhet att man träffar på rester av mänsklig verksamhet. En gammal plåttunna har sin tid, men den är begränsad till ett eller ett par årtionden. Sedan är den borta och gör inte längre någon skada.
Plast försvinner inte lika lätt. Livslängden är mycket längre och farligheten ökar tills den når sin fulla potential i form av mikroplast. Många havslevande varelser förväxlar mikroplasten med något ätbart och när plasten dessutom anrikar miljögifter på sina ytor utgör den en dubbel fara: inte bara bukfylla utan näring utan också en bukfylla som är giftig. Frigolit är en vanlig plast längs havsstränderna. En bärkasse full blev det den här gången.
Vi sa oss att nu var det stilla och tyst i pölen som frigolitbiten låg och flöt i. Annat är det om vårarna, sa vi; då är den full av liv. Vad vi inte såg var det myller av liv som visade sig först efter hemkomsten och genom ett mikroskop. Nu hade visserligen burken med vattenprovet stått en vecka i rumstemperatur; det syns inte på stillbilderna, men det pågick en febril aktivitet runt de vilande formerna som gick att fånga på bild. Toffeldjur och annat smått virvlade förbi, en och annan nematod – kanske hade de legat i vila och väckts av värmen. Det är det här lilla livet som bildar basen för vår tillvaro, osett och i det fördolda.
Tillbaka på Sundsbovallen och efter en vandring på ganska precis 3 km tog vi avsked och var och en for hem till sitt.
Bosse Lundberg
Vindstilla. Inte ens den klenaste trädtopp i rörelse. Samtidigt mulet, men behaglig luft. Johandagen har hållits på Vallenbodarna tidigare och i år var det dags igen.
I förberedelserna ingick att plocka fram referenslitteratur, åskådningsmateriel, färger, papper och penslar ...
... och en miniutställning av barnens alster tidigare år.
Och lite överraskningar som en kungsörn som man kunde titta på i en av de uppställda fågelkikarna ...
... medan man i den andra kikaren skådade en berguv som slagit sig ner på en skorsten.
Lönnbergskyrkans scoutkåt fanns som vanligt med och stod för grillad förplägnad ...
... fika ...
... och pinnbröd.
Nere vid bäcken fanns vattenkikare och annan utrustning för studier av vattenlevande småkryp. När bokbordet var dukat,
tipsrundan uppsatt och allt var berett för mottagande av alla
familjer och barn som skulle komma så ...
Så de vuxna fick plats att leka lite. Och det kan ju aldrig skada. Nisse, en av scoutkårens ledare visade hur lätt man gör upp eld med en eldsten.
Om man släpar dragstålet mot eldstenen i stället för att skjuta det framför sig kan man få till en riktigt skaplig gnista. Björknäver av det där tunna slaget, det som är nästan genomskinligt, tänder mycket lätt och den lilla lågan biter sig snart fast i lite grövre näver.
Elden är från början ömtålig och måste hanteras varsamt, men rätt skött kan den snart svälja grövre stickor. Bara men matar försiktigt växer den sig snart stor och robust.
Dagen blev alltså knappast någon publiksuccé och frågan är vad det beror på. Är den här sortens evenemang inte riktigt i fas med tiden. Eller var det bara en tillfällighet? Är det viktigare att Naturskyddsföreningen ägnar sig åt handfast naturvård som upplysningsverksamhet och miljöaktioner snarare än trivsamma naturutflykter? Styrelsen har en del att fundera på. Bosse Lundberg
Sammanlagt 16 arbetsvilliga personer hade sökt sig till Rigberg denna söndag i juli för att slåtta mark, som våra förfäder i sina anletens svett odlat upp.
Vi slåttar för att bevara mångfalden och ge möjlighet för bl.a. alla fjärilar att suga nektar. Vi slåttar också för att människor i framtiden ska kunna njuta av mångfalden i naturen.
En stenmur vittnar om forna dagars arbete För andra året slåttade vi senare. Många ställen slåttar man ännu senare allt för att växterna ska ha möjlighet att sätta frön. I Gävle skedde slåttern 12 augusti. I år såg vi och kunde lämna fler brudsporrar och nattvioler än vad vi tidigare gjort.
Brudsporre, Gymnadenia conopsea och torta, Cicerbita alpina Undertecknad hälsade alla välkomna till dagens jobb och gick igenom arbetsordningen för dagen. Viktigt att om man kände för en paus att man gjorde det också. Två slåtterbalkar användes och kördes mellan tuvor och stenar. På marken som inte lämpade sig för dessa maskiner användes liar, som svingades av skickliga slåtterkarlar och kvinnor.
I nedförslut blir slåtterbalken tungjobbad
Finlir måste till när man slåttar med lie i stenig terräng Höet räfsades ihop och hängdes upp på en hässja. Det som inte fick plats på denna lades på presenningar och tömdes utanför området. Regnet hängde i luften och vi fick en skur på oss.
Efter en paus kunde vi fortsätta och göra klart arbetet. Som vanligt hade vi två viktiga fikapauser för att fylla på depåerna för att vi skulle orka jobba.
En nyslåttad ängsbacke P.g.a. en nästan oframkomlig väg var vi nödgade att åka tillbaka till Bäckaräng för att sedan åka till Ersk-Mats för att avnjuta mat efter en hård dags arbete. Vi kunde njuta av kams eller tjockpannkaka. Till fikat serverades glass och ett föredrag av Allan Edblom om liar och orv samt hur man slåttar på ett effektivt sätt. Till slut vill jag å föreningens vägnar tacka alla för det fantastiska arbetet som ni utförde och tacka för en trevlig dag. Utan er insats är det inte möjligt att sköta detta paradis.
Ragnas Svensson (text)
Detta år gjorde vi en repris på vandringen i Brattåsen i Gnarp, samma som för tre år sedan. Vi valde Brattåsen, inte för att vi har brist på vackra platser för våra vandringar, utan för de särskilda arternas skull. Bergarten (basalt) som finns i Brattåsbergen gör att floran här bjuder på små rariteter för vår kommun. Den kalla våren har försenat blomningen i år, så några växter såg vi bara i knopp, lite knepigare än vanligt att artbestämma men kanske till och med roligare.
Ett tjugotal personer samlades vid Hoppskogens idrottsplats i Gnarp och samåkte sedan till en vändplan en bit upp i skogen. Fler anslöt gående och med cykel. Vandringen gick efter en skogsbilväg och den äldste deltagaren, en dam från Gnarp, kunde berätta att det långt tillbaka varit hennes skolväg. Ganska snart fick vi se skogssäv vid dikeskanten. Ett meterhögt halvgräs med mycket vackert bladverk och det är en art som inte tidigare registrerats här. Nu var den på väg att slå ut sina sirliga vita kronor.
Skogssäv, Scirpus silvaticus Längs skogsvägens kanter såg vi exempel på de flesta av våra sommarblommor t.ex. olika arter av viol (skogs-, ängs-, kärr-, styvmors- och mossviol), pyrola (klot-, vit- och ögonpyrola), bräken (örn-, maj-, hult-, ekbräken och träjon), midsommarblomster och smörblommor.
Ormbär, Paris quadrifolia Ängsblommor blandades med skogsblommor och vi hittade också orkidéer i knopp på väg att slå ut. Tidigare har vi artbestämt skogsnycklar längs denna väg, men då de här plantorna inte hade prickar på bladen (som floran säger att skogsnyckeln har) så kan det också ha varit ängsnycklar.
Nyckel, Dactylorhiza sp. Efter ca hundra meter med näsan i dikeskanterna kom gruppen till den riktiga ”fyndplatsen” för dagen. Här korsar vägen en djup ravin och där kunde vi se blommande myska (även kallad myskmadra). Andra rara växter i och runt ravinen var trolldruva, vårärt, skavfräken, nordlundarv och skogstry.
Myska (Myskmadra), Galium odoratum och Nordlundarv, Stellaria nemorum Vi fortsatte vandringen till resterna efter den gamla bosättningen uppe i skogen. Spåren efter boplatsen kunde anas i floran: humle och skelört växte i närheten. I den gallrade tallskogen där vi stannade och fikade växte en blåsuga alldeles vid någons fötter, och när ögonen väl ställt om sig mot blommans lite udda brunblågröna nyans, så fann vi flera exemplar på vägen tillbaka till parkeringen. Omkring 50 olika växter sågs, diskuterades och namngavs. Trots att vägsträckan inte var lång, så blev vandringen mycket givande. Några medvandrare är också med i vår studiecirkel om ”Blommor i Nordanstigs natur” och det var särskilt roligt i år att guida och berätta för den gruppen om Nordanstigs fina vilda flora.
Ann-Christin Jäderholm (text) |
|||||||||
Naturnatten i år hade ”fågeltornet” i Bergsjö som mål. Det började en gång att byggas av Naturskolan i Bergsjö men ... blev stående i många år med stomme, vägg och ett papptak som blåst sönder.
Lönnbergskyrkans scoutkår fick i fjol möjligheten att ta över och renovera tornet med ekonomiskt stöd till material av Naturskyddsföreningen i Nordanstig. Efter en regnig dag hade det blivit en sagolikt solig och fin kväll när 20 deltagare vid åttatiden på kvällen samlades vid Trimavallen där Ingemar Östlund hälsade alla välkomna och samtidigt passade på att berätta bakgrunden till att ”fågeltornet” finns och nu får ett rejält ansiktslyft. Det här är ett fantastiskt naturområde som i första hand används av scouterna. Efter en kortare promenad efter elljusspåret och sedan en stig ner till Pipsvea vid Vadeån så är vi framme. Ett väldigt fint område med massor av vitsippor (som nästan blommat ut) och liljekonvaljer i mängder (som inte riktigt slagit ut överallt). Humleblomster är också på väg att slå ut.
Vi får möjlighet att med hjälp av tubkikare titta på fåglar i ån bl.a. kniphona med ungar, kanadagäss och tranor. Gulärlan har ett bo med ungar inne i ”tornet” så dom blev störda några timmar under kvällen. Vi hörde också en hel del andra fåglar kvittra i skogen på båda sidor av ån.
Alla fick nå´t att bita i när dom gick en liten frågerunda som följde stranden med mestadels naturfrågor – de första grupperna fick se en bäver simmande i ån. Alla samlades därefter på ”bänkarna” runt elden där svaren på frågorna gicks igenom innan det var dags för korvgrillning, kaffe m.m.
Resten av kvällen innehöll trevlig gemenskap med många olika samtal runt elden – titta i tubkikaren – paddla kanot – fotografera m.m. Vid halvtolvtiden begav sig de sista deltagarna hemåt och kanoterna paddlades tillbaka till vägen längre ner efter ån. Gör gärna ett besök vid ”fågeltornet”! hälsar
Gåsmarsch En vecka senare än föregående år företogs den årliga vandringen längs Harmångersån ut mot Ornskarpen, Nordanstigs Skagen. Under slutet av april och början av maj hade det varit förhållandevis behagliga temperaturer. Tiden före promenaden hade vädret slagit om och kalla nordliga vindar hade svept ner över vårt land, men kvällen då vi vandrade var ändå vädermässigt rätt bra. I början under föreningens start organiserades promenaderna under tidiga morgnar. Endast de morgonpigga lärkorna kom till dessa evenemang. Då förändrade vi det till att lägga dessa på en lämplig tid så att det skulle passa fler deltagare. Färre fåglar men trevligare umgänge. Målet med dessa promenader är inte att jaga en massa arter utan att ha en trevlig promenad tillsammans. Nytt för i år var att alla gick tillsammans, allt för att alla skulle ha möjlighet att se fler arter (inte viktigast) och samtidigt kunna ställa frågor till experterna som var med samt att få ta del av information om naturen. Ledargåsen, Akka, tog täten för flocken och förde den ut mot Ornskarpen. På vägen ut hördes de två vanligaste arterna i Sverige, lövsångaren och bofinken. Familjen gås visade upp sina fyra ungar. – Oj! Jag visste inte att de var så gröna. På den södra sidan av ån satt en koltrast och hälsade oss alla välkomna ut i den fagra naturen. Då vi kom ner kunde vi gå på mark som vanligtvis är vattendränkt, i år så torrt så att man kunde gå med lågskor. Så lågt vattenstånd som det var i havet i år har det inte varit under någon tidigare promenad.
Vi såg ett antal olika vadare. Den som vi vanligtvis inte brukar kunna se var strandskatan. Ovanför åmynningen jagade hundratals svalor insekter. Det var mest hussvalor men även ladusvalor kunde ses.
Väl nere vi havet plockades medhavd matsäck fram och fåglarnas ljudliga läten underhöll oss. Fågelsång till fikat! Kan inte bli bättre?
Här ses ett par av de yngre deltagarna. Det ska börjas i tid. På vägen upp från Ornskarpen plockade undertecknad upp en högtalare och rödhakens läte spelades upp. En rödhake hördes svara. Kanske det var samma som vi hörde ifjol. Strax före slutet på rundvandringen hördes en taltrast som tackade oss för besöket.
26 deltagare var nöjda med kvällen och drygt 30-tal fåglar hade hörts eller setts. Ett stort tack till alla som var med och gjorde kvällens utflykt så trevlig. Ragnar Svensson
Utflykten startade i Koffsand och därifrån vandrade vi i lugn takt stigen upp till berget. På vägen passerade vi ett antal bronsåldersgravar innan vi kom fram till ett stort klapperstensfält. Vi gick runt detta och tog oss med viss möda upp på berget. Platsen med vetten (vårdkasen) lokaliserades, och väl där tog vi en välbehövlig fikapaus.
Vi tog en annan väg när vi gick ner från berget. Vi var nöjda med denna utflykt i solsken men blåst (svårt att höra någon fågelsång). Tack till alla 12 som deltog.
Sven Norman har skrivit om Vettberget i Jättendal. Erling Selling
Föreningen höll årsmöte eller ”kretsstämma”, som den nya beteckningen är, i Lönnbergskyrkans lokaler. Uppslutningen var knappast massiv. Det verkar vara likadant på många andra årsmöten. Håller hela föreningssverige på att somna in? I vårt fall bara ett par personer utanför styrelsen, vi blev tio allt som allt.
Årsmötesförhandlingarna följde den vanliga mallen med nyval, ekonomisk rapport, verksamhetsberättelse och allt annat som hör till. Stefan Haglund berättade om vargsymposiet som han och Erling varit på.
Sedan blev det sedvanligt fika med inte bara smörgåsar utan också en härlig blåbärspaj alltsammans serverat av trogna Lena Östlund. Efter fikat visade Bosse Lundberg film som visade med vilken omsorg vissa djur väljer sin partner. Banden mellan par kan vara tillfälliga, men också livslånga. Filmen visade vilken sorg och smärta ett djur som mist sin partner kan drabbas av. Depression är inte en unikt mänsklig företeelse. Tvärtom är det nog snarare så att den som säger att man inte ska föra över mänskliga känslor på djuren i själva verket upprätthåller den konstlade gräns som är nödvändig för att vi ska kunna stänga in, slakta och jaga. Det är en gräns av samma slag som den man var tvungen att upprätta mellan europeisk och afrikansk befolkning under slavhandels dagar. Filmen visade också hur fel de har som tror sig ha rätt att påstå att homosexualitet är något som är onaturligt. Tvärtom: man känner till hundratals arter av både fåglar och däggdjur där homosexualitet är vanligt förekommande. På en vägg i Lönnbergskyrkan satt ett anslag med scoutlagen. Den kan passa in i sammanhanget:
Bosse Lundberg
Ett tjugotal deltagare vandrade i nattmörkret mot eldplatsen. Vägen dit var stundtals riktigt hal, men alla klarade sig dit utan några större incidenter. Att vi trots avsikten med vår vandring inte hörde några ugglor bidrog nog blåsten till. Efter ett par kilometers vandring var vi framme. Vid elden kunde vi njuta en stund innan vi återvände till våra bilar för hemfärd. Trots bristen på uggleäten var det en lyckad utflykt. Erling Selling
Vi har från Nordanstigs Naturskyddsförening under ett flertal år bevakat vad som händer med våra stora vilda rovdjur i Sverige, i Skandinavien och runt om i världen. Det var nu 24:e gången som symposiet hölls. Erling och jag deltog denna gång. Vi fick ett, som vanligt, digert program kring ett högeligen kontroversiellt ämne – rovdjurens vara eller inte vara. En fråga som alltid intresserar är hur stora rovdjursstammarna får vara. Här går meningarna så kraftigt isär att någon meningsfull diskussion inte var möjlig. Bilden visar de populationsstorlekar som erfordras för långsiktigt livskraftiga populationer. Vi ska värna om våra rovdjur och se till att vi får livskraftiga populationer. (EU-direktiv)
Regeringen har beslutat om en populationsstorlek för varg på omkring 300 individer och Svenska Jägarförbundet argumenterar för en populationsstorlek på cirka 150 individer. Den genetiska forskningen anger (med viss variation) en population på minst 2000 individer för att få en genetisk livskraftig stam utan inavel. Enda sättet att erhålla ett gentillskott för vargarna är att vargar invandrar från ryska Karelen, men dessa individer måste då passera både det finska och svenska rennäringsområdet. Där är vargen inte välkommen utan får skjutas. Påfyllnaden i genbanken blir där ytterst begränsad och slumpartad över tid. I övrigt är det svårt att fastställa populationsstorlekar – det beror på när man mäter, naturligtvis. Vi fick en bra bild av situationen i Norge vad beträffar vargen. Vi delar populationen med Norge genom att vargarna inte bryr sig om gränsen mellan våra två länder (!) Norge har en ytterst begränsad tolerans mot varg och tillåter i princip endas tre föryngringar per år och endast 45 individer i hela landet. I Norge finns stora mängder frigående får, naturligtvis utgör de bytesdjur för vargen. Andra dagen ägnades i stor utsträckning åt en rapport från Tyskland som har en växande vargstam, trots att landet är tättbebyggt. Dessutom redovisades den hittills enda vargen som observerats i Danmark. Men man räknar med att fler vargar kommer att emigrera från Tyskland till Danmark. Vidare fick vi en rapport om läget i Finland. Det är endast via den finsk/ryska vargstammen som den skandinaviska populationen skall kunna överleva.
Rädslan för att möta en björn i skogen finns hos många människor. Gro Kvelprud Moen från Norges miljö- och biovetenskaplige universitet redovisade studier som visade hur björnen undviker människokontakt och går undan om människor kommer för nära. Vi fick också en mycket intressant redovisning från Projekt Kungsörn – en fågel som i princip var utrotad i Sverige men som nu finns i livskraftigt antal. En nyhet var att det finns 30 par häckande på Gotland. I Sverige räknar man med att det finns cirka 600 kungsörnspar. Trots ganska många par är populationen på nedåtgående. Många fåglar dör p.g.a. vindsnurrorna. Sista dagen ägnades ett växande problem – illegal jakt. Här redovisades hur polisens otillräckliga resurser och svårighet att få vittnen att berätta bidrar till att illegal jakt på alla våra stora rovdjur ökar. Ny teknik bidrar också till detta. GPS-försedda hundar leder jägarna till ställen där villebrådet kan genskjutas och dödas. Det bedrivs också en omfattande organiserad kriminell handel med skyddade djurarter. Det kan vara allt från äggsamlare till pälsförsäljare. Man räknar med att denna handel omfattar globalt sett upp till 200 miljarder dollar. Vi saknade närvaron av ansvariga rikspolitiker som alla verkar at ha avböjt medverkan kring detta så viktiga och kontroversiella ämne. Kanske dyker de upp nästa år då Symposiet jubilerar? Sammanfattningsvis var detta tre dagar sprängfyllda med information kring ett ämne som i högsta grad ligger i vårt intresse att bevaka. Vi tackar Nordanstigs Naturskyddskrets för att vi, Stefan Haglund och Erling Selling, fick möjlighet att övervara symposiet även i år. Stefan Haglund
Kurstillfälle 2, havsstrandens växter.
För tionde året i rad arrangerade Naturskyddsföreningen i Nordanstig en utflykt för att lyssna på eventuella ugglor som ”hoade i natten”. Erbjudandet gick likt tidigare ut till alla skolors fjärdeklassare. I år nappade Gnarps skola, Bergsjö skola, Bringstaskolan i Harmånger och Ilsbo skola på detta. Under sakkunnig ledning kunde elever och vuxna följa med ”uggleexperter” ut i den mörka vinterkvällen. Det var för många en stor och häftig upplevelse att komma ut i naturen och uppleva mörkret. Kanske man skulle ha chans att höra en uggla? I Gnarp hade eleverna turen att få höra 2 pärlugglor och Ilsboeleverna kunde höra en pärluggla. Likt de tidigare åren hade guiderna förberett eldplatser. Där grillades korv och diverse annat.
Då ”ugglespanandet” var över kunde eleverna ge sig ut i mörkret för att leka. Ett stort tack till alla ”fullfjädrade” guider, som ställde upp och gjorde utflykterna möjliga på de olika platserna. Tack också till all personal för att ni nappade på vårt erbjudande. Sist men inte minst ett stort tack till alla positiva elever som var med under denna aktivitet.
– Jag struntade i träningen för att det är
roligare att vara ute.
Under de tio år som vi i Naturskyddsföreningen i Nordanstig genomfört dessa utflykter har omkring 1000 personer, barn och vuxna, fått möjlighet att komma ut i naturen. Skoj!!! Om du har funderingar eller eventuella förslag på hur vi i framtiden ska utforma dessa utflykter kan ni höra av er till undertecknad eller någon i styrelsen.
”Gammeluven” Ragnar, ansvarig för fyrornas
uggleutflyker Rapport från Gnarp: 13 st 4:e-klassare från Gnarps skola dök upp för uggleutflykten, med lärare och föräldrar var vi över strax över 20 pers. P.g.a. ymnigt snöfall dagarna innan utflykten fick vi tänka om och istället för en längre skogspromenad blev det kortare avstickare från bilarna. Vi åkte rutten Gnarp-Byn-Ortsjövägen-Gårdsjön-Gnarp. Redan strax efter kl 19 fick vi höra två pärlugglor spela. Vi gjorde några stopp till i den stjärnklara kvällningen men fick inte höra ngt mer.
Vi avslutade med grillning i ett vindskydd på Gårdsjön. Väldigt trevlig kväll där vi lyckades pricka in bra väder också Niclas Vallin
Andra träffen i Harmångers bibliotek inleddes med bilder som deltagarna i förväg hade skickat till Ann-Christin Jäderholm, som ledde kursen. Här gick vi laget runt och det gällde att gissa vilken växten var. Lätt ibland, ibland svårare. En växt som ingen kunde gissa var nässelsnärjan, men den är heller inte så vanlig. Nässelsnärjan saknar eget klorofyll och hämtar sin näring genom stamrötter som tränger in i värdväxten.
Nässelsnärja, Cuscuta europaea, här för ovanlighetens skull på en tistel. Den här träffen hade skogens växter som tema, men vi fick också en genomgång av rosenväxter. Talar man om skogens växter så måste man först fråga sig om vi överhuvudtaget har någon skog kvar. Om man godtar att dagens trädplantager kallas skog så kan man gå vidare och skilja mellan olika skogstyper: barrskog (granskog och tallskog) och lövskog. Dagens trädodlingar är relativt artfattiga, men där växer ändå tillräckligt för att man ska ha något ätt lära. Ljungväxter, dit rhododendron hör, känner nog de flesta till, åtminstone blåbär och lingon, ljung och kanske också skvattram, som man finner på tallmyrar och sumpskogar och som ger dem sin karakteristiska doft. I den torra tallskogen finner man ljungväxter (dit rhododendron hör) som blåbär, lingon, ljung, skvattram och mjölon (som kan förväxlas med lingon – ger hårda kärnor i lingonsylten). Här växer också tallörten, liksom nässelsnärjan en parasit utan klorofyll. En egenhet hos tallörten är att den översta blomman ofta är femtalig; fem kronblad och tio ståndare, medan de nedre är fyrtaliga; fyra kronblad och åtta ståndare.
Tallört, Monotropa hypopitys
Teveronika, Veronica chamaedrys
Ekorrbär, Marianthemum difolium
Hönsbär, Cornus suecia
Olvon, Viburnum opulus
Tibast, Daphne mezereum Nästa träff blir torsdagen 2 mars i Harmångers bibliotek. Då handlar det om havsstrandens växter. Bosse Lundberg
|
.jpg)
.jpg)
