Naturskyddsföreningen Nordanstig

Som ett led i Naturskyddsföreningens i Nordanstig strävan att sprida medvetenhet om vår natur och dess skönhetsvärden har vi genomfört ett antal aktiviteter som riktat sig till invandrare – men även till pensionärer.

Vi började med att genomföra bussturer för att särskilt visa kustens naturvärden. Tyvärr räckte de medel som vi fått från Naturskyddsföreningen centralt endast till en begränsad insats. Dessa bussrundturer var mycket uppskattade.

Därefter hade vi i våras en träff med asylsökande som var tillfälligt inkvarterade i Maxistugorna på Hassela Sport.

Ann-Christin har sammanställt en bildvisning, som enkelt och överskådligt visar kommunens tre huvudkaraktärer: kustlandskapet, odlingslandskapet och skogslandskapet i väster.

Ett 70-tal personer kom till evenemanget på Hasselagården. Glädjande var att flera Hasselabor visade sitt intresse och deltog.

Ann-Christin presenterade sina bilder och samtidigt tolkades hennes presentation till inte mindre än 4 främmande språk nämligen engelska, dari (talas i Afghanistan), arabiska och tigrinja (talas i Eritrea). Luften surrade samtidigt av alla dessa språk!

Det hördes också röster om att man gärna ville att vi skulle komma tillbaka framåt vårsidan och berätta med om vår natur. Tyvärr saknades det mikrofon varför det blev svårt för åhörarna längst bak i salen att på grund av den otroliga språkförbistringen följa hela presentationen.

Att det finns ett intresse för vår verksamhet och för naturen råder det ingen tvekan om!

Först en blick från urtiden, ett allvarligt iakttagande, ett subtilt förmedlat budskap om varsamhet och ödmjukhet inför naturen som dagens bilburna människor har svårt att uppfatta.

Bland naturens krafter finns en som är så mäktig att den inte bara är i stånd att orsaka ett massutdöende och en rubbning av jordens klimat, utan också har makt att utplåna sig själv. Den syns på bilden som tre små ljus i bildens nederkant. Små oansenliga ljus i förhållande till blixtskenet till vänster.

Det ligger en sällsam makt i tankens förmåga att formulera verkligheten. Man kan fråga sig det går att föreställa sig en objektiv verklighet. En ser björkarna som vinterns ved medan en annan bedömer näverns kvalitet som hantverksråvara.

Ett typiskt drag i dagens sätt att se på världen är att man bara betraktar den del som man för tillfället kan dra nytta av. Vetenskapen gräver sig mer och mer in mot detaljer när tiden behöver en övergripande helhetssyn.

En omhuldad tes är att tekniken befriar människan. Den går nästan inte att ifrågasätta.

Trots allt kan tekniken visa oss sådant som inte så lätt ser med blotta ögat. Här en kvickrotsblomma i förstoring.

Överallt finns folk av olika slag som sköter sysslor som vi för det mesta inte har en aning om.

Den här granbarrlusen lever fortfarande ett vegetativt liv trots att den har slutat röra sig. Den lever tillräckligt mycket för att dess kroppsvävnader ska vara färska när stekellarverna har kläckts och ska livnära sig på den.

I mikroskopet uppenbarar bladet oanade former och färger som visar att ett blad hyser många livsformer trots att värdträdet inte skadas. Med tanke på alla mikroorganismer som lever i våra egna kroppar kan man undra vad vi har för anledning att säga "min kropp".

Ståndarna hos en blomma är inte något annat än omvandlade kronblad, något som Goethe påvisade redan i slutet av 1700-talet. På samma sätt är kronbladen omvandlade örtblad. Hos pionen på bilden har en störning gjort att formbildningskrafterna inte mäktat med att omforma kronbladet hela vägen, utan först gradvis lyckats ombilda kronbladet till ståndare. Vanligtvis går det utan mellanliggande led. Ibland ser man hos tulpaner kronblad som delvis har rester av stjälkblad i sig. Hos den vita näckrosen kan man tydligt se övergången från kronblad till färdiga ståndare.

"Alla som, om så bara ytligt, iakttar växtligheten kan lätt se att vissa delar på en växt förvandlas upprepade gånger och helt eller devis övergår i formen hos nästa del"
J.W.v Goethe, Växternas Metamorfos, 1790

Med gallbildning menar man en avvikande tillväxt som orsakas av en besökande organism. Organismen kan vara allt från mykoplasma, bakterier och svampar till kvalster och insekter. Den här bilden visar "alknottror", galler som orsakas av gallkvalstret Phytopus laevis.

Själva gallen är alltså en bildning av alen själv; övergången till gallen är sömlös. Det måste till starka formbildningskrafter för att styra bladets ämnesomsättning så att dessa galler, som är helt anpassade till gallkvalstrets krav, bildas.

Gallens skaft fortsätter till bladets undersida där gallen är försedd med en öppning. Inne i gallen finns gallkvalstrets larver som suger sin näring ur de hår som insidan är klädd med.

Nästa bild visar en välbekant organism som erövrat ett område men där det fortfarande finns levande gröna områden bevarade.

Stockholm representerar ett mer genomfört angrepp där det bara fläckvis finns levande grönska kvar.

Och paddhonan dyker med sin hane bort från vår blick och försvinner ner till sig.

Att älgjakten pågår för fullt märkte vi på vägen upp till Ersk-Mats. Plötsligt bromsade bilen framför oss upp och snart förstod vi varför.

Det första som mötte oss var något nytt för i år, ett utbud av hantverk till försäljning. Själv hade jag svårt att stå emot ett uggleförkläde.

Inne på Ersk-Mats hade Anders Thyr förberett vår ankomst; vädret var lite kyligt var det några som tyckte, men brasorna skapade en trevlig stämning.

Maj Johansson från Ljusdal hade traditionsenligt dukat upp ett bord med svampar som ett tjugotal besökare kunde samlas runt för vidare resonemang om vad som kunde ätas och vad som man inte skulle ta med i sin svampkorg.

Bland all den svamplitteratur som finns rekommenderade Maj speciellt en: Pelle Holmberg, Hans Marklund och Siv Muskos "20 bra matsvampar", bra för den som vill utvidga sin svamphorisont bortom kantareller och trumpeter.

Problemet är bara att den inte längre enkelt finns att få tag på. Men man kan söka efter den via de antikvariatstjänster som finns på nätet.

Om man är djärvt lagd finns emellertid några tips som leder till sorter som är säkra. Dit hör sopparna, svampar som inte har taggar eller skivor under hatten utan rörlager.

Här hos oss finns knappast någon sopp som är giftig; djävulssoppen (har en röd fot och rött rörlager) finns i stort sett bara på Öland och Gotland. Gallsoppen är inte giftig, men så besk att den kan förstöra en hel stuvning. Den går möjligen att förväxla med stensopp ('Karl Johan'). Om du är osäker, så smaka på en liten bit; stensopp har en mild smak, gallsoppen smakar, ja den gör skäl för namnet. Den har också ett grövre ådernät på foten.

Soppar är säkra svampar att plocka om man bara ser upp för gallsoppen. Örsoppen ('kosopp') kan man hoppa över, inte för att den är giftig, men med sina grova rör och skumgummiliknande konsistens tillför den inget av värde till svampkorgen. Vill man kan man ta med den, men den är inte så kul. Passar bäst stekt.

En annan grupp svampar som man kan plocka utan att veta exakt vad de heter är sprödskivlingarna, det vill säga riskor och kremlor. En sprödskivling känner man igen genom att bryta av foten. Foten ska brytas av med ett knäpp och får absolut inte lämna någon strimla som inte går av.

Först bestämmer man sig för om det verkligen är en sprödskivling. Riskorna känner man igen genom att det sipprar fram mjölksaft som små pärlor om man bryter en liten bit av hatten. Blir brottet torrt är det en kremla. Sedan smakar man på en lite bit av hatten. Om smaken är skarp och brännande låter man den vara, om smaken är mild kan den få följa med i korgen.

Inte ens de kremlor som smakar skarpt är giftiga, men de lär kunna ge magbesvär. Smakar de milt är de helt ok att ta med. Bland riskorna finns en man kanske inte bör ta med trots allt, lakritsriskan, den enda riska som har en klar mjölksaft, som vatten.

Om du bestämmer dig för att våga dig på sprödskivlingarna kan det vara idé att du lär dig känna igen just lakritsriskan även om den bara är milt giftig.

Det finns också en regel som bara den verkliga svampexperten kan bortse från. Den regeln lyder:

PLOCKA ALDRIG
VITA SVAMPAR MED VITA SKIVOR
ELLER
BRUNA SVAMPAR MED BRUNA SKIVOR

Champinjonen är en vit svamp, men den har bruna eller rosa skivor. Den är inte alltid så utvecklad att man ser skivorna vilket ger en följdregel:

TA ALDRIG MED OUTVECKLADE VITA SVAMPAR
OM DU INTE FÖRST HAR DELAT DEM
SÅ ATT DU SER FÄRGEN PÅ SKIVORNA.

Här är en bild på några champinjoner – utmärkta matsvampar, men skivorna syns inte.

Delar man svampen så ser man att skivorna har den brunrosa färg som skiljer den från den dödligt giftiga lömska flugsvampen.

När svampämnet var avklarad blev det fika som Anders hade förberett. I år blev det ingen svampsoppa, för Boerje Bohlin kunde inte närvara, men fikat smakade bra i värmen från brasan. Man betalar inte för fikat, men i farstun finns en bössa där man kan lämna sitt bidrag till driften av Ersk-Mats.

Jag vet inte om det bara var inbillning, men jag tyckte rallorosens fjärderförsedda frön var mer intensivt vita och fluffigt luftiga än vanligt.

I en hage vid gården gick några får och betade. De var på lite avstånd och jag bad dem artigt att åtminstone titta upp lite så jag slapp få en bild på bara ryggarna. De enda som reagerade var ett par svarta får som kom närmare.

Vita får, svarta får ... Anders tyckte sig också ha märkt att svarta får är mer sociala, mer nyfikna, kanske rent av mer intelligenta. Om det stämmer vet jag inte, men det är kanske så att det är just familjens svarta får som är den som söker vidare horisonter, bort från konvenansens terror?

Långskägg, den lav som man säger om att den flyr bara det kommer en yxa i närheten

Årets besök i Trolska Skogen (det fjärde i ordningen) blev en blöt historia. Ann-Christin, Erling och undertecknad fick söka skydd i den nyutbyggda entrén tillsammans med vår ständige följeslagare uven, för att informera om vår verksamhet.

Betydligt tapprare var alla tomtar, troll, älvor och trollkarlar ute i skogen som inte lät sig nedslås av regnet. Med sedvanlig entusiasm och inlevelse välkomnades de besökare som ändå vågat sig ut. Kraft och mod!

Vi passade på att inspektera årets nyheter i skogen inklusive det nya cafét för att få lite varmt i magen. Man kan inte låta bil att imponeras av all kreativitet och skaparlusta. Vi hoppas få återkomma igen, förhoppningsvis med vädrets makter på vår sida …

I år gick vandringen längs sträckan Strömsbruk – Hästasand – Skutbryggan

Vädret var vackert och vandringen gick med gott humör. Tio personer mötte upp i Strömsbruk och vi började gå vägen längs Harmångersån ut till Hästasand. Längs vägen studerade vi bland annat skogsklöver och rödklöver och hur man skiljer dem åt på bladen.

Till vänster om vägen passerade vi en skogsplantering med contortatall. Där fanns just inga intressanta blommor vad vi såg, lite ängsblommor växte dock vid vägkanten, till exempel gulvial och häckvicker.

Längs gångstigen mot Hästasand passerade vi bäverfällen och snart kom vi ner till stranden. I ån kan man se både gula och vita näckrosor och på stranden mängder av hönsbär. Invid stranden hittade vi också topplösa, kabbleka, skallra, kråkklöver, strandvänderot, brunört och humleblomster.

En liten ört med blå blommor sittande i par vid varje bladfäste var ny för många av oss. Den heter frossört och trivs på våra sjöstränder. Andra små oansenliga växter vid vattenlinjen var strandranunkel (gul liten blomma) och sköldmöja (vit liten blomma). Båda hör till släktet ranunkler (smörblommor).

Vi vandrade vidare mot Skutbryggan och gladdes år synen av skogskovall, som blommade och täckte stora områden som en gulprickig matta under de glesa träden. På några ställen växte också tätt med linnea.

Vid Skutbryggan finns fikabord uppställda och det passade bra att ta en paus där. Nya blommor som vi såg där var fackelblomster, backnejlika och skräppa.

Den sista biten fram till Sågtäkten gick över ett blåbärsbevuxet berg. Vi kunde inte se just många mogna bär och karten var inte heller så många. Kanske blir det ett dåligt blåbärsår, trots massor av blommor. Tankarna går till de små insekterna, som pålitligt gör sitt jobb med pollinering varje år. Har de varit färre i år, eller är det bara inbillning?

Från Hassela är det en stunds bilfärd upp till Rigberg, de nästan tjoget personer som ställt upp den här gången. Det var den tjugofjärde gången som Rigberg slåttas av Naturskyddsföreningen. Anledningen är att vi vill bevara en artrik äng av den gamla slåttade typen. Här växer fältgentiana, ögonpyrola, grönyxne (grönkulla), brudsporre och nattviol. För att nämna några; över åttio arter har inventerats på platsen.

Här är gräset som ska slås. Liarna vässade (förhoppningsvis), räfsorna redo och så sätter vi igång.

Ragnar körde en slåtterbalk som brummade sig fram även de slätare partierna, medan vi med liar fick ta oss an den kuperade marken med stenar och granplantor.

Det var inte så lätt att bara gå på och skära gräs, för här växte andra, visserligen vanliga, men ändå vackra växter. Liljekonvaljen blommade faktiskt fortfarande. På vägen upp till Rigberg växte kattfot. Floran berättar att hanplantorna har vita holkfjäll medan honplantorna har ros. Här är båda könen fångade i bild.

Årets växt, utsedd av Svenska Botaniska Föreningen, är ögonpyrolan. Det innebär att föreningen vill ha rapporter om ögonpyrolans förekomst från hela landet. Vi kan i alla fall rapportera ganska rikliga bestånd.

Sen var det dags att ta hand om höet. Det skulle räfsas och lastas på en hässja.

Vi slet naturligtvis inte hela tiden. Fika med umgänge var mist lika viktigt. Rast 1: Fika med bröd,. smör, ost och skinka. Rast 2: Fika med kakor och bullar.

Under en av rasterna passade Allan Edblom på att berätta om liar, deras historia och hantering. Vem visste att en riktig slåttare skulle ha minst åtta liar: "Storeskarpen, Lelleskarpen och Den Skarpe, Buskaflängarn och Tuvekrängarn, Stenknarpen, Långe Maahejarn och den Store Ore" (Linnarson, 1948).

När allt slåtterarbete var klart gick färden till Ersk-Matsgården där Boerje Bohlin tog emot med fläskpannkaka (man kunde slippa fläsket) med lingonglass och efteråt fika.

På vägen ner till Ersk-Mats kunde man på flera håll se vittnesbörden om att markhanteringen kan vara våldsam och hänsynslös. Stora arealer skövlad mark avsedd för monokulturer med artfattig undervegetation

De vilda blommornas dag är ett arrangemang som går av stapeln vid en och samma tid i hela Norden och dit räknas också Färöarna och Grönland. I Nordanstig hade vi i år Långnäset i Älgeredssjön som mål.

Dagen bjöd inte på samma njutbara väder som förra året. Regnet duggade mer än det strilade, men tillräckligt för att hålla folk inomhus. Förutom de som inte skyggar för lite regn, men det var inte mer än knappt tio personer som deltog i vandringen.

Långnäset är inte på något sätt unikt ur botanisk synpunkt, men bjöd ändå på lite botanisk elementa.

I en vattensamling, frigjord från själva sjön, växte vekt braxengräs som trots namnet inte är något gräs utan en ormbunke. Till skillnad från styvt braxengräs faller den ihop och känns lite geléaktig när man försöker ta upp den. Vekt braxengräs är ganska sällsynt.

Rättelse: Vid ett senare besök visade det sig att det vi trodde var vekt braxengräs i själva verket var bladen av en igelknoppart, men närmare bestämning gick inte att göra utan en blomstjälk. Enar Sahlin som var med vid detta senare tillfälle hittade båda slagen av braxengräs (styvt braxengräs och vekt braxengräs) på grusbottnen i badviken intill. Där växte den i vattnet intill vassruggarna. De plantorna var endast i storlek ca 5-6 cm.

Förekomst av kransmossa (hette tidigare kranshakmossa) kan antyda en skalförekomst i marken som i sin tur ger förutsättning för en rikare flora. Tillsammans med bland annat blåsippa, smultron och violer utgör den en signalart för kalkbarrskog.

Utsikten från Långnäset: å ena sidan en lantlig idyll och å den andra ett vittnesbörd om vad som nuförtiden krävs för att ett jordbruk ska fungera på en marknad som styrs av pengarna.

Eftersom vi hade vatten på båda sidor om vår vandring fanns det möjlighet att granska också de vattenlevande växterna. Vattenklöver, vars namn kommer av de klöverliknande bladen, användes förr inom medicinen som ett medel mot gikt och frossa. Rotstammen är kraftig och kan bilda en sammanhållande matta i våta kärr.

En gåsfamilj som legat vid stranden och tryckt gav sig ut på mer öppet vatten när vi anlände.

I Långnäsets raststuga fikade vi och sedan, efter en kort tur ut till yttersta udden, vände vi tillbaka till bilarna och var och en for hem till sitt.

Årets "Naturnatten" hade Lappkyrkan i Älgered som mål. Naturnatten är en enkel och okonstlad tillställning och innebär bara en gemensam promenad till ett utvalt mål – längs vägen kanske vi gör några naturiakttagelser , en stunds umgänge med fika och sedan hem igen. Det tar inte mycket längre tid är ett par timmar och är som många andra av Naturskyddsföreningens arrangemang öppna även för andra än medlemmar. Ett tillfälle till en kravlös stund i naturen.

Den här gången samlades vi, ett tjugotal, och kunde bara buga och tacka för det fina vädret som öppnade sig som en sommarafton mitt emellan all blåst och regn som vi haft den sista tiden. Med lite planering reducerade vi bilarna till det minimum som krävdes för att ta oss den dryga halvmilen (den rosa linjen) till den stig som skulle leda oss upp till Lappkyrkan.

Väl framme vid stigen kunde vandringen börja för folk och hunden Fia. Stigen upp till Lappkyrkan, ja det var verkligen fråga om 'stig' i betydelse 'upp', en 1,7 km lång vandring genom Holmens välgallrade tallplantager.

Höjdlinjerna ger en antydan om höjdskillnaden. Från vägen, där vi lämnade bilarna, och upp till Lappkyrkan leder stigen (den gula prickade linjen) över en höjdskillnad på runt 100 meter.

De renspolade stenarna vittnar om att stigen i våras varit en bäck där smältvattnet strilat ner mot dalen.

På ett ställe mötte stigen en skogsbilväg och man hade kunnat vänta sig att den skulle fortsätta mittemot på andra sidan vägen, men i själva verket låg den förskjuten med några tiotal meter uppåt skogsbilvägen. I diket vid vägen fanns ett stånd björnmossa med ett helt litet fält av sporkapslar.

Där vi gick längs stigen korsade vi många gånger däckavtrycken från de skogsmaskiner som var verksamma för att ta till vara det som avverkats av stormen Dagmars härjningar julen 2011.

Det var inte bara tallar som odlades, här och var fanns inslag av gran och på granen växte skägglav.

Till sist var vi framme vid Lappkyrkan och kunde tända grillarna. Med tanke på eventuell brandrisk använde vi engångsgrillar.

Det var inte bara det stenblock som bildade själva Lappkyrkan som var utmärkande geologiskt sett, runtomkring fanns stenformationer som gjorde att platsen även för moderna sinnen, vana vid datorskärmar och ICA-reklam, tedde sig säregen.

Så måste de ha uppfattats av många under åren, för runt blocken fanns många trädvrilar som antagligen samlats dit av besökare som velat bringa sin tribut till en säregen naturformation, en stillsam och vördnadsfull hyllning till en vördnadsbjudande plats.

Inger, som lede utflykten hade med sig en liten betraktelse av Sven Norman, som en septemberdag 2012 besökte platsen. Sin vana trogen försökte Sven få fram mer upplysningar om platsen och kunde berätta att Lappkyrkan på sjuttiotalet var platsen för både högmässor och barndop. Det lär också ha varit så att ett antal friluftsgudstjänster har hållits här under ett antal år runt midsommar.

Så tänkte vi på Sven, vår ständige inspiratör, som lämnade oss en dag i maj, den 25, och vi höll en tyst minut. Hans betydelse för Naturskyddsföreningen och för bygden i övrigt är svår att överskatta.

Enligt Sven finns Lappkyrkan med i Riksantikvariets fornlämningsregister med beteckningen Bergsjö 294:1. Där ska också finnas en noggrannare beskrivning av Lappkyrkan med bland annat dess mått angivna. Sven berättade också att det någon gång i tiden har funnits en bräda med inristning av texten till psalm 474 (Den blomstertid nu kommer), men den finns inte längre kvar.

På vägen tillbaka upptäckte vi en formation i marken som vi antog vara en gammal kolbotten. Här kolades nog, här liksom på många andra platser, en del på sin tid.

Det syns kanske inte så tydligt på bilden, men kanten i bakgrunden är kanten på en fördjupning på runt ett tiotal meter.

Runt kvart över tio blev det dags för uppbrott. Solen går ned strax före halv elva, men inte långt därefter, medan det fortfarande var ljust, var vi tillbaka till bilarna och var och en kunde fara hem till sitt.

Regn och kyla drabbade tråkigt nog denna dag, som i år ordnats för barnfamiljer längs Harmångersåns utlopp vid Orn i Strömsbruk. De aktiviteter som bjöds var en tipsrunda längs stigen vid ån och nya aktiviteter att ”prova på”, till exempel bågskytte vid skjutbanan och flugfiskekast i ån.

Traditionella stationer fanns också med som att snickra fågelholkar och måla akvarell.

En tur med kameran för att fotografera de olika stationerna visade mest regnvåta funktionärer. Längst bort på stigen hade scouterna från Bergsjö spänt upp en presenning till tak mellan träden och där bjöds på varmkorv, kaffe och inte minst härliga kolbullar.

Här blev alla besökare kvar, vi fick värma oss med lite varmt i magen i skydd från regnet.

Antalet besökare var nog ungefär samma som antal funktionärer. Endast 13 kuponger från tipsrundan blev inlämnade, fast deltagarna var fler. Det var nog inte så kul att skriva blött papper. Men naturen bjöd på vackra vyer längs ån. Både hönsbär och åkerbär blommade vid stranden.

Det var ett 20-tal intresserade som slöt upp bakom Torsten Hansson och Lars Norman m.fl. vid årets fågelvandring på Ornskarpen i Strömsbruk. Det var inte lika rikligt med arter som vi varit bortskämda med de senaste åren (32 stycken), men kvällen bjöd på en fin överraskning. Ett par av arten roskarl trippade omkring på ett av de små skären nära land. (De lär annars kunna siktas ute på ön Gran.)

Roskarlen är rödlistad i kategorin sårbar (VU=vulnerable) och bedöms alltså ”löpa hög risk att dö ut i vilt tillstånd”. Verkligen skojigt att få se den numera sällsynta fågeln.

Även en annan rödlistad vadarfågel, drillsnäppan, fick vi se och höra i flera exemplar. Den är rödlistad i en lägre kategori, nära hotad (NT= nearly threatened).

Våra gamla vänner bland vadarna, t.ex. strandpiparen, lyste med sin frånvaro. En trolig förklaring är att vattenståndet var så högt, så det fanns inga frilagda stränder för vadare att söka sin föda på.

Måsar, skrakar och silvertärnor fanns i vattnet och dessutom en stor flock knölsvanar inne i viken. På himlen syntes gråa, regntunga moln. Rödbena och vipor syntes flyga förbi, men ingen rovfågel denna gång, och regnet väntade som väl var tills vi var på väg hem.

Årsmötet (som hädanefter ska kallas 'Kretsstämma' för att få enlighet i begreppen: Kretsstämma, Länsstämma och Riksstämma) hölls som vanligt i Lönnbergskyrkans lokaler i Bergsjö.

Fjorton personer deltog och förutom det som brukar förekomma på ett årsmöte (ansvarsfrihet, ekonomisk redovisning, funktionärsval och så vidare – protokollet kommer att läggas ut så snart det är justerat) fastställdes de nya stadgarna.

Mötet rundades av med fika och mackor, som Lönnbergskyrkan stod för – ett stort tack! och avslutades med en stunds musikunderhållning.

Fredagskväll, stjärnklart och milt. Vi var 20 personer (två var skolbarn) som samlats utanför ICA i Harmånger för att fortsätta till skogs och lyssna efter ugglor under Torsten Hanssons ledning. Först blev det en bilfärd ner mot havet och Lönnångersfjärden. Då fick vi se den stora apelsinfärgade månen skymta mellan träden, stor som en augustimåne. Det bådade gott.

Från Lönnångersfjärden traskade vi förväntansfulla iväg i riktning norrut mot Kofsan. Vägen var isig och det var till stor hjälp med broddar på stövlarna och ficklampa i handen. Då och då stannade vi upp och lyssnade ut mot skogen, men inga ugglor hördes. Det blev en promenad i smågrupper, många träffar ju gamla bekanta och det blir ett tillfälle att pratas vid.

Senare, när vi tänt en eld för att grilla korv, och när alla fått äta sin matsäck, kändes inte ugglorna lika viktiga längre. Vi tog oss tillbaka till vägen genom skogen. I mörkret liknade alla små ficklamporna på rad en jättelik lysmask. Inte heller på hemvägen hörde vi något. Både ugglor och rävar höll tyst denna kväll. Endast vågbrus från havet hördes, men kvällens utflykt blev ändå minnesvärd för månen och den fina stjärnhimlen.