Långskägg är världens längsta lav och kan bli gott och väl tio meter lång. Så här skriver Elin Ohlsson om långskägg på Naturhistoriska Riksmuséets webbsidor "Fakta om naturen och rymden" (även bilderna i texten är från muséets webbsida):

"Långskägg (Usnea longissima) är världens längsta lav och kan bli uppåt 10 meter. Vanligtvis är de frihängande delarna runt 50 cm. Den har ett speciellt växtsätt då den hänger mellan grangrenarna precis som en girlang.

Långskägget har en blekt gröngrå bål som är ogrenad eller sparsamt förgrenad. Den har en ljus huvudstam som är 1–2 mm bred. Bålen saknar barkvävnad och är rikligt försedd med 1–2 cm långa sidoutskott (fibriller) I Sverige har aldrig fruktkroppar hittats. Arten är mycket svårspridd och tycks främst sprida sig via fragment från bålar som blåser över till träd i närheten. Man vet inte om soredier har någon roll vid spridning av arten.

Arten är numera väldigt sällsynt i Sverige. Den växer i huvudsak på gran i gamla naturskogar. Eftersom den är mycket känslig för uttorkning och vindpåverkan kräver den hög och jämn fuktighet. För att inte fuktigheten på växtplatsen ska förändras behöver den ha minst 10 hektar sammanhängande skog, något som numera är sällsynt på grund av hyggen. Långskägg finns i spridda områden från Värmland upp till Medelpad och Västerbottens kustland. I Europa är det bara Norge som har ordentliga populationer av långskägg kvar. Man ska främst leta efter den i gammal granskog på hög höjd, vanligen 500–600 meter över havet i ett vindskyddat läge. Gärna i fuktiga skogar i bergbranter med nord- eller nordost-läge.

Troligtvis har man tidigare använt långskägg som prydnad till julgranar, men dessa uppgifter är obekräftade. I kinesisk läkekonst har långskägg använts i pulvriserad form för att behandla utvärtes hudinfektioner och sår.

ASIO-klasser har tagits fram av skogsforskare och beskriver hur brandbenägen en plats är. Man kan därmed få en bild av hur urskogen sett ut och det är viktigt vid skogsskötsel och naturvårdsåtgärder. En A- klassad skog i ASIO brinner i stort sett aldrig. Den består bland annat av blöta skogsmarker och fuktiga marker med hög örtvegetation och det är här man kan hitta långskägg."

Källan till ovanstående text hittar du här.

I Gävleborgs län är den numera bara känd i Hälsingland. Men av tidigare 25 kända lokaler i Hälsingland finns nu bara sju kvar och då endast i Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner. Hudiksvallsförekomsterna finns på två platser (i Delsbo och Forsa.) Samtliga förekomster i Nordanstig finns i Hassela (i fem områden.)

Det är Bengt Sättlin från Hudiksvallsbygdens Naturskyddsförening, som under 2011–2012 ägnat mycket tid åt att inventera långskäggsförekomsterna. Några från vår förening har haft förmånen att följa med på några av inventeringsutflykterna i Hassela. Vi hade också en offentlig utflykt till ett av områdena där hösten 2011. Totalt har 490 träd (granar och ett fåtal björkar) med långskägg hittas. Av dessa finns 458 (93 %) i Nordanstig (Hassela) och 32 (7 %) i Hudiksvalls kommun (två i Delsbo, 30 i Forsa.) Förekomsterna i Hassela är preliminärt bland de fyra största i Sverige. Den sammanlagda längden på lavarna är beräknad till ca 1,2 km! Det längsta hittade exemplaret fanns i Hassela och mätte 2,23 m (men långskägg kan bli betydligt längre än så.)

Det är mycket glädjande att vi i Nordanstig kan ståta med en av landets största förekomster av den här sällsynta laven. Förutom den här speciella laven är ju även de skogar den växer i sevärda och njutbara för oss som gillar friluftsliv och relativ orördhet i naturen.

Men utan Bengt Sättlins hjälp hade vi inte haft den kunskap om långskägget i Hassela, som vi nu har. Vi framför ett mycket stor tack till Bengt för hans värdefulla insatser!

Sven Norman