Galler

 FÖRSTA SIDAN

Gallbildningar är ganska vanliga. Det som kännetecknar gallbildningar är att en utifrån kommande organism styr om sin värdväxt så att den bildar den typ av vävnad som den besökande organismen vill ha. Gallbildningar kan orsakas av bland andra bakterier, virus, insekter, kvalster och rundmaskar.

Gall kommer av latinets "galla" vilket var namnet på ekens galläpplen. Cecidier (grek. "kekis", framvällande) är ett annat namn på gallbildningar.

Det är svårt att förstå att de galler man kan hitta på blad av lind verkligen har skapats av linden själv, att det är själva bladvävnaden som fått en annan inriktning och till och med mognat i rött från att från början ha varit grön som bladet.

När det gäller djur och människor talar man om stamceller som en generell utgångspunkt för bildningen av specifika organ. Är bladvävnaden växtens motsvarighet till stamceller? Goethe, den tyske poeten och naturforskaren, såg bladet som växtens grundorgan, som genom sin omvandling bildar stipler, högblad, ståndare och pistiller.

Följande bild av en pions kronblad visar hur den steg för steg strävat mot att bilda ståndare; alltså att ståndaren i själva verket är ett ombildat kronblad. Liknande stegvis ombildning finner man ibland hos tulpaner och mer regelmässigt hos den vita näckrosen. Fast normalt går ombildningen utan mellansteg.

Nå, tillbaks till gallerna. De bildar alltså sina hus genom att låta värdväxten bygga dem. Det här är en process som vore intressant att studera stegvis. Står den gallbildande organismen och väntar på att huset ska bli färdigt? Ger den instruktioner för bygget redan som ägg, innan den kläckts? När är det dags att flytta in? Hur som helst, när gallen är färdig och skiftat färg från grönt till rött ser den ut så här. Lägg märke till hur bladnernvstrukturen liksom löser upp sig vid gallens fot.

Den gallbildande varelsen heter på latin Eriophyes (Phytopus) tiliae. Det finns ingenting som tyder på att den inkräktar på lindens möjligheter att överleva. Den är alltså inte till skada utan mer en harmlös inhysing. De här bilderna togs i början av augusti och det var för sent för att få skott på innevånarna. Boet borde ha kryllat av liv, men så här mot sensommaren hade gallkvalstren flyttat ut och slagit sig ner vid lindens knoppfjäll i avvaktan på nästa vår. Ett tomt hus visar emellertid den trådartade struktur som gallkvalstren, liksom via spenar, diat kraft ur.

På bladens undersida finns öppningar som gallkvalstren använder för att lämna sitt sommarviste.

En sista bild från lindgallkvalstrens värld påminner om hur stort livet omkring oss är, hur mycket som pågår utan att vi för ett ögonblick reflekterar på det: Någon har krupit upp på en gall för att ömsa skinn:

Det händer mycket som vi aldrig får veta något om.

På Youtube finns ett närgånget videoklipp av Eriophyes tiliae.

Alknottror orsakas av gallkvalstret Eriophyes laevis (Phytoptus laevis). Mer information och fler bilder finns på Alknottror och gökblod och Händelser på blad.

På brännässlor kan man hitta gallbildningar av nässelgallmyggan Dasineura urticae.

Trots att nässelgallmyggan vet hur den vill ha det kan inte nässlan släppa sin natur att omgärda sina vävnader med brännhår. Jag har inte kontrollerat om håren faktiskt bränns. Känns lite slarvigt, men jag ska göra det nästa gång.

Inne i gallen ligger larven i en fuktig miljö.

Larven ligger i gallbildningen tills det är dags att förpuppas. Då spricker gallen upp, larven kryper ut och faller ner till marken där den förpuppas.

Gammalt tillbaka sa man att eken hade sin nordgräns längs Dalälven, men i Gnarp finns nu flera ekar, visserligen inplanterade, men nu de senaste åren möjligen också självsådda. Det finns tecken som tyder på det.

Hur som helst har den en följeslagare på plats, i det här fallet gallstekeln Cynips divisa.

Hårda att skära i och man känner sig som en mördare när skalpellen ska öppna ett skyddat bo bara för att man ska stilla sin nyfikenhet. Å andra sidan slår örnar, rävar och falkar ner på sitt byte utan misskund. Men då är det fråga om mat och överlevnad. Mörda för intellektuell föda? Hur som helst, gallen är ett ganska bastant bygge med tjocka, kraftiga väggar. Minns att det inte är gallstekellarven som byggt det utan att det är eken själv som bjuder på husrum (efter viss övertalning kan man förmoda).

Här inne i hålet bor gallstekelns larv, och här är hålet och larven tillsammans.

Den här bilden är tagen i början av september. Nästa bild är två månader senare, i slutet av oktober. De flesta andra gallerna är redan öppna och majoriteten av larverna har lagt sig på jorden för att förpuppas.

Små hål visar var larverna tog sig ut. Man kan bli förundrad över att så feta larver kan ta sig ut genom så små hål.

Så här ser de ut när de är redo att förpuppas. Larven andas genom det lilla korta röret i bakänden.

När larven har krupit ur (öppningen är nertill på bilden) finns det kvar: ett hål där larven bott, lämningar efter larvens ämnesomsättning (det ljusare partiet) och så de väggar som gallstekeln fick eken att bygga åt sig.

I litteraturen beskrivs ofta de gallbildande organismerna som "parasiter", men man ska vara försiktig med den benämningen om man inte vill smutsa ner sig själv. De här liven lever visserligen av sin värd, men skadar den inte särskilt mycket. Människor bygger ofta sitt genom att hugga ner och döda för gott.

Följande bild visar en ekbladsgall som har fått sin fasad invaderad av en svamp. Mögel på hus drabbas många av, men det är långt ifrån säkert att det bekymrar gallstekellarven. Livet har många nischer som man kan bo på utan att skada andra.

Här finns lite mer information från nätet om Cynips divisa.

På granar kan man hitta de hus som den mindre granbarrlusen (Adelges larictis) bygger åt sig. Eller, rättare sagt, låter granen bygga åt sig.  Liten ananasgall brukar de kallas. De här bilderna är från galler från Stockholmstrakten. De verkar inte så vanliga så här norrut fast den beskrivs som vanlig i hela landet.

Inuti är det som ett flervåningshus. I de små rummen finns larverna.

Helst ska det finnas en lärk i närheten, för när larverna har utvecklats till en bevingad lus flyger till lärken och där lägger de sina ägg. Livscykeln är minst sagt komplicerad och det behöver inte nödvändigtvis finnas en lärk i närheten.

I visa stadier av granbarrlusens liv är den bevingad och kan då se ut så här:

Lusen på den högra bilden saknar en vinge och det verkar som om lössen i den koloni jag tittade på hade råkat ut för en verklig parasit, en som skadar och vanställer. Nästa bild visar en granbarrlus med vad som måste vara ägg från en parasit som förmodligen kommer att ta livet av lusen.

Äggen är de orange ovalerna som sitter mellan de gröna vingarna.

Ingen av de här gallbildande organismerna hotar sina värdar på något vis. De slår sig ned, utvecklas och vandrar vidare. Så varför kalla dem parasiter så länge det finns andra organismer som verkligen förtjänar att kallas parasiter, som tar för sig mer än nog och lämnar ett skövlat landskap efter sig.

Till exempel en människa som skär sönder andras bon och dödar bara för att stilla sin nyfikenhet.

Bosse Lundberg
(text och bilder)