|
Kärnkraft sprider
radioaktivitet. Både vid normal drift och vid olyckor. I Nordanstig är fortfarande cesium-137 efter
Tjernobylolyckan 1986 ett gissel. Folk frågar ofta "Vad är gränsvärdet?"
Det finns två gränsvärden som egentligen inte är gränsvärden, utan bara
en praktisk måttstock som bara gäller för befolkningen i stort. De
gränserna är enligt Livsmedelsverket:
- 1 500 bequerel per kilo för kött av ren och vilt, insjöfisk,
vilda bär och svamp samt nötter
- 300 bequerel per kilo för övriga livsmedel som kött och andra
ätliga delar av tamboskap samt beredningar därav,
spannmålsprodukter, frukt (utom nötter), köksväxter (utom svamp),
mejeriprodukter, barnmat, havsfisk.
Men de här gränserna gäller inte
för den som fyller sitt förråd med egenfångad fisk, skogsfågel, älg- och
rådjurskött tillsammans med bär och svamp från skogen. Gränserna är
satta med tanke på en icke-existerande "medelkonsument". Folk i städerna
som köper sin mat i affärerna ska vägas samman med det lilla antal som
lever direkt av naturen. Eftersom de senare är så få tar man inte ta så
stor hänsyn till dem, det skulle bli för dyrt.
Ju mindre grupp som utsätts
för strålning, desto större risker kan man ta med den gruppen. Därför
kan man tillåta att kärnkraftstekniker får i sig stråldoser som ligger
mer än tiofalt över de doser som gäller för befolkningen i stort. Att ta
samma risker med en större grupp ökar sannolikheten för
strålskador och då stiger kostnaderna för samhället.
Gränsvärdena sätts efter
principen ALARA, As Low As Reasonably Achieveble (så låga som man
rimligen kan sätta). Sätts gränserna för snäva kostar det för mycket. För
att kunna väga kostnaderna mot varandra måste man förstås också ha satt en prislapp på
vad ett liv är värt.
Bequerel är ett aktivitetsmått,
antalet Bq/kg talar om hur många radioaktiva sönderfall per sekund som
äger rum i ett kilo av provet. Den egentliga gränsen är inte
aktiviteten, utan en stråldos.
Tänk på aktiviteten som mängden
vatten som strömmar ut från en vattenkran. Då är dosen den mängd vatten
som man fångar upp i ett glas eller en kastrull. Det blir mer vatten
(större dos) ju kraftigare strålen är (aktiviteten) och ju längre man
håller på (tiden). Det är höga doser man bör undvika. Stråldosen
beskrivs med måttet Sievert.
Den gräns som man satt som rimlig
(främst med tanke på cancerrisken) är 1 millisievert per år (1 mSv/år)
via maten. Som tumregel brukar man säga att ett intag av cirka 65
000–75 000 Bq
(uppgifterna varierar) under ett år ger en dos motsvarande 1 mSv. Då förstår man att den
bor i områden som drabbats av olyckan och hämtar sin mat från naturen
snabbare fyller sin kvot än den som bor i en storstad och möjligen köper
något vilt vid enstaka tillfällen.
Allt det här är mycket trubbigt
och ungefärligt. Biologin är levande och det är svårt att beskriva den
matematiskt. Det finns så mycket att ta hänsyn till. Effekten kan mycket
väl bli en annan om man får hela dosen under några få dagar eller om den
sprids ut över hela året. Man sätter ofta gränserna med tanke på
cancerrisken, men det finns många andra effekter som kan uppstå vid helt
andra dosnivåer: sköra slemhinnor, nedsatt immunförsvar, håglöshet –
diffusa och svårutredda symptom som man har undersökt mycket lite om ens
alls. Men visst är det
egendomligt att skadorna som vår livsstil skapar så ofta drabbar dem som
är minst skyldiga, de som lever enkelt och längre bort från
civilisationens centrum. På samma sätt är det våra barn, barnbarn och
oräkneliga kommande släktled som får bära konsekvenserna av vårt
kärnkraftsamhälle utan att ha den minsta nytta av det.
Fördelningen av nedfallet Cs137 från Tjernobyl över
Nordanstig
(Radiakgruppen Nordanstig 1987)
Bosse Lundberg
Radiakgruppen Nordanstig |
