 |
Naturskyddsföreningen Nordanstig |
 |
|
2016 |
||
|
|
||
|
Naturskyddsföreningen i Nordanstig tilldelar Ekobyn Bålarna 2016 ÅRS MILJÖPRIS
För att ha förverkligat
sin vision Nordanstig 14 november 2016 |
|
Priset utdelades, liksom förra året, på Mellanfjärdens pensionat med en enkel ceremoni som avslutades med att vi åt en jultallrik tillsammans.
Anders Gillgren och Seija Viitamäki Carlsson Ekobyn Bålarna
Några kilometer öster om Bergsjö ligger Bålarnas ekoby. Byn består av tre bostadshus, två tvåfamiljshus och ett enfamiljshus. Tvättstugan är gemensam, likaså den vedeldade centralpannan och jordkällaren.
Varje familj har en egen garageplats med förråd och till det kommer ytterligare byggnader för gemensamma driftförråd. Från byn sluttar marken ner mot en äng vid stranden till Storsjön där man har byggt en bastu med en relaxavdelning.
I byn finns också ett rymligt växthus där plantorna verkligen kan skjuta i höjden.
Husen har golvvärme och är isolerade med borbehandlad ekofiber. Från centralpannan leds värmen via kulvertar. Gråvattnet renas genom en tvåkammaranläggning och en infiltreringsbädd. Toaletterna är dubbla; man har urinseparering. Fekalierna samlas i plastlådor för förkompostering och när förbränningen är klar sprids resterna i skogen. Till byn hör ett nästan 50 hektar stort skogsområde med företrädesvis lövträd. Därifrån hämtar man sin ved. Runt bäcken har man avsatt ett litet skogsområde som är fredat och inte får röras. I samma byggnad som tvättstugan och vedpannan finns möjlighet att inreda ytterligare en lägenhet. Hittills har den fungerat som lokal för företag, bland annat på sin tid Bergsjö Data. På den byggnaden finns solfångare som vid vissa tider förser hushållen med varmvatten. Dessutom finns solpaneler som genererar el, drygt 11 000 kWh som årligt snitt. Den el som måste köpas in ligger på runt 28 000 kWh på årsbasis. Vedåtgången beror på vedkvalitet och väder, men brukar ligga runt 70 och 80 kubik. Intresserade kan anmäla sig för överenskommelse om studiebesök. Ett engelskpråkigt längre reportage om ekobyn finns här. Hur Bålarnas ekoby blev till
Under ett samtal med Seija Viitamäki Carlsson och Anders Gillgren, repre-sentanter för två av familjerna fick jag bakgrunden till byns tillkomst. Här följer en sammanfattning. ”Låt oss backa till 1980-talet, då det hela startade. Vi var några familjer som umgicks. Vi var i den åldern då man är helt upptagen med barn, arbete och olika engagemang. På den tiden var mycket på gång i samhället: Mudi Mums och Folkkampanjen låg nära oss och till det kom partipolitiska engagemang. Och så barn och jobb förstås. Så vi var fullt sysselsatta. Samtidigt umgicks vi mycket med varandra, trots att vi bodde ganska långt från varandra: Hudiksvall, Stocka, Baståsen, Gnarp, Bergsjö. Allt resande krävde sitt. Sen var det en sak till. De flesta av oss bodde i hus som var i behov av renovering. Att förutom alla övriga engagemang också ta på sig renovering av gamla hus krävde ett tillskott av tid, lust och ork. Vi var öppna för en lösning om vi kunde finna någon. Tanken slog oss: kunde vi inte bo ihop? Man kan undra hur det kom sig att vi verkligen kom till skott, men i början av 80-talet var det en väldig rörelse för miljön. Vi började sätta oss in i boendets villkor i den anda som tidens miljötänkande ledde in oss i. Vi stötte på namn som Mats Wolgast, han som sökte efter ett system som kunde eliminera utsläpp genom att ta tillvara avloppens närsalter, vi tog del av arkitekten Varis Bokalders arbeten och inte minst läste vi rapporten ”Drivkrafter och hinder för ekologiskt byggande” (Sveriges Riksdag, rapport från en konferens 1988-05-18). Vi träffades och lekte och umgicks mest och det var det som gjorde att vi ville skapa något som gjorde att vi kunde fortsätta med det. Och så bildade vi vår bostadsrättsförening, sökte bygglov, hade ritningar och hade tänkt bygga i Östra Trösten, men grannarna tyckte att det skulle komma dem för nära och att tomten var för liten. Det blev alltså ett blindskott. Nu är vi i slutet av 80-talet. En viktig händelse var när vi åkte till Norge. Om vi kunde bo primitivt tillsammans en vecka så kan vi bygga en ekoby. Ungefär så resonerade vi. Där tillsammans på en kursgård visade det sig att vi verkligen fungerade tillsammans. Det kändes rätt helt enkelt. Sedan kom Nordanstigs bostäder och Leif Stegenius in i bilden. Leif satt i det nationella utvecklingsrådet för hyresbyggande för hela Sverige och var därigenom en person med stor kunskap. Han blev viktig för oss. Vi träffades på en waldorfkurs runt Karin Neuschütz bok ”Leka leva eller teva”. Han fick höra att Tröstenprojektet hade gått i stöpet och han kom in efter det att vi hade hittat den här platsen i Bålarna. Då hade vi redan köpt skogen och hade en plats att bygga på. Leif blev intresserad nu när vi kommit så långt. Frågan nu var hur det hela skulle finansieras. Vi sitter ju på var sitt håll med våra egna hus och stod inför uppgiften att ta på oss ett byggande. Det var ju helt nya saker för oss. Men Leif var ju kunnig. Han tog över det hela, all juridik och alla kontakter med banken. Det kändes tryggt. Nästa steg var att vi styckade av en byggtomt som vi sålde till Nordanstigs Bostäder. Ofta är ju det största hindret när det gäller ekobyggande att bankerna inte är så villiga att ge lån. Så var det då och så är det fortfarande. Inledningsvis blev det alltså så att Nordanstigs Bostäder byggde och att vi hyrde av dem. Bygget blev klart och vi flyttade in 1991-92. Då hade vi upprättat något som kallas blockhyresavtal vilket innebar att Nordanstigs Bostäder stod helt utan ansvar för bostäderna. De hade byggt, sedan fick vi ta över hela ansvaret, precis som om vi ägde husen. Ekofiber i väggarna, treglasfönster, golvvärme. Det var mycket huvudbry för Skanska. Ett sådant här bygge var inte vad de var vana vid. Men de hade en VVS-kille från Söderhamn, Erik Andersson, som tände på idén med ett ekobyggande och fick dem att tänka om. Ritningarna till husen hade vi gjort själva. Och Skanska lyckades verkligen ändra sitt tänkande: Skanska började tänka om. Men ändå var de försiktiga. Ekofiber i väggarna och att inte ha en fuktspärr av plast till exempel, det var något som Skanska gjorde klart att det fick vi själva ta ansvar för. Men de gick med på att husen skulle vara platsbyggda och inte några monteringsfärdiga fabrikshus. Den 6 juni 1991 var vi igång. Allt var inte sol hela tiden. I ett skede började vi undra om vi hade gjort rätt. Kostnaderna blev så höga att vi till och med började fundera på om vi måste dra oss ur. Samtidigt var vi för dyra för Nordanstigs Bostäder; det fanns ju ett bostadsöverskott i kommunen på den tiden, så deras finanser var ansträngda. Det skrevs rätt mycket om det i HT. Nu är Nordanstigs Bostäder inte med i bilden längre. De hjälpte oss igång och nu har vi köpt tillbaka mark och hus och är våra egna. Husen är planerade för åldersboende, vi ska kunna bo här livet ut. Vi har till exempel ett gemensamhetshuset där vi skulle kunna anställa någon som hjälper oss med det vi inte klarar när vi blir äldre. Vi är inte där än, men vi har börjat fundera på hur vi ska göra. Konflikter? Klart vi haft konflikter, men vi har alltid löst dem för att vi haft en gemensam värdegrund. Vi vill bo så här och då har vi fått jämka oss samman. Det har skett helt naturligt. Man har ju konflikter i familjer också, men håller ihop ändå. Samtidigt ska det ju stå var och en fritt att sälja och om det skulle kunna kallas en risk så är det så att vi har tagit risker hela tiden. En sak vi fick avstå från var eldningsmöjligheter i själva husen. Vi har en panncentral med kulvertar till husen, men husen saknar skorsten. Det skulle ha blivit för dyrt. Det var en stor miss. Man kan ju dra en skorsten med ett rör senare. Vi har mycket mark som vi kan odla på om man tänker långsiktigt. Jorden är bördig och bra. Vi har inte djur längre. Förr hade vi får. En av oss är biodlare av stora mått. Det är ju en bit till byn, men vi samåker så mycket som möjligt. Vi har ett meddelandesystem där den som tänker åka någonstans kan meddela det eller fråga om skjuts. Om vedhanteringen kan verka betungande så betraktar vi de två, tre dagar som den tar som en av våra helger som till och med barnen ser fram emot. Om du frågar om det blivit som vi hade tänkt det så svarar vi att det blev bättre. Fördelarna med att bo så här har visat sig mer och mer.
Bosse Lundberg |
