Sven Norman

Mickels bistra öde

FÖRSTA SIDAN

Mickel rävs bistra öde

Från min barndom minns jag att synen på vissa djur var lite annorlunda än nu.
De betraktades enbart som villebråd och skulle jagas. Exempel är bl.a. hare, rådjur och räv. För att inte tala om rovfåglar, som skulle skjutas för att de tog småfåglar.

Lyckligtvis har kunskapen och förståelsen härvidlag förändrats så att vi numera bättre tolererar allas rätt att finnas till och fortleva. En tidningsartikel i Hudiksvallsposten 5 nov 1884 är ett bra exempel på den gamla tidens vedertagna syn. I det här fallet handlar det om en räv i Gnarp:

”
Här om dagen kom en räv av alla krafter springande över ägorna nedom kyrkan och sam över ån varvid en dräng satte efter räven hack i häl så att räven i brådskan burdust sprang på en piga, som i sin tur, när hon hämtat sig efter den första förskräckelsen, också började jaga räven. Därpå vek räven av genom präst- och skolträdgården men hamnade ur askan i elden, ity att alla skolbarnen började en hiskelig jakt efter mickel, som i förskräckelsen sprang in under brygghuset genom ett hål i muren. Men i brådskan glömde han dra in svansen, som en av skolpojkarna till de andras oändliga jubel fattade tag och drog i medan en av de först förföljande drängarna kröp under byggnaden och med sin yxa gav den framåtsträvande och av alla krafter stretande mickel banehugget.

Mickel, som nu snart är uppstoppad, skall förvaras som segertrofé bland skolans samlingar och åtnjuta den tack och aktning, som pojkar i allmänhet är skyldiga den, som med sitt liv och skinn berett dem en god festmåltid och glad dag. För skottpengarna skall nämligen anordnas ett styvare kalas.

Så var det alltså att leva som räv i Gnarp år 1884. Mickel hade alla emot sig och ingen visade något förbarmande! Och alla gladdes åt triumfen och det ”lyckliga” slutet …

Den här räven – i skogarna mellan Ånge och Nordanstig i juni 2008 –
blev betydligt bättre behandlad än sin kollega i Gnarp år 1884.
Den blev av fotografen t.o.m. bjuden på bullar, som åts med
välbehag men med viss misstänksamhet mot fotografen.

Sven Norman