Bosse Lundberg

Umeå

FÖRSTA SIDAN

Ibland är man alltför snabb att bedöma en situation och så går man iväg med en bild som inte stämmer.

Min fru och jag reste norrut, till hennes födelsestad Piteå. På vägen passerade vi Umeå där vi passade på att övernatta. Nästa år är Umeå kulturhuvudstad i Europa vilket innebär att man gör sitt bästa för att släta ut så många av stadens unika drag som möjligt innan nyårsklockorna slår.

På ett torg stod ett par små hus. Ett bevis på att Umeå även värnar om detaljerna, nu inför huvudstadsåret. Faktiskt riktigt fint med de små blåvita husen. Skänker torget en intim stämning som annars lätt kan gå förlorad i moderniteten.

Det låg en bok på korvkioskens disk. Jag bläddrade och såg i text och bild om en strid som hade ägt rum mellan kommunala tjänstemän och stadens medborgare rörande en korvkiosk på torget. Jag antog att striden hade slutat med att tjänstemännen hade segrat och korven i fortsättningen skulle säljas via kommunens designade blåvita stil.

Men det var inte så! De små husen skulle bort; de av tjänstemännen anbefallna korvstånden stod lite längre bort – stånd som, förutom att inte erbjuda något som helst skydd kalla och blåsiga vinterdagar, mest såg ut att höra hemma på en tredje klassens playa på Mallorca.

Så här vill kommunens styre ha det inför kulturhuvudstadsåret.

”Umeås mål med satsningen på Europas Kulturhuvudstad är att främja mänsklig tillväxt, stärka kulturens roll som drivkraft för en hållbar samhällsutveckling och stärka kulturlivets internationella relationer och dimensioner.”
/Från webbsidan Umeå. Vill mer./

Kanske förklaringen fanns här. Korvstånd från söderns soliga stränder i nordens kalla klimat som ett bevis på internationella dimensioner.

Det hade till och med varit en konstutställning runt Helmerskiosken

På turistinformationen bekräftade man med en lätt uppgiven suck att det verkligen var fyrkantslådorna som kommunen ville ha. Men folk hade gått till storms och Helmer hade fått ha sin kiosk kvar. Åtminstone han slapp frysa.

Egentligen borde jag ha fattat redan från början. Det hade bara varit att låta blicken glida bort till hörnet av torget för att se hur stadens styrande uppfattade ”kulturens roll som drivkraft för en hållbar samhällsutveckling”.

Det är en rysare att tänka sig att det faktiskt fanns en tid när Gamla stan i Stockholm var på väg att rivas helt och hållet. Bort med skräpet, plats år det nya! Samma krafter som fick ge sig när det gällde Gamla Stan blåser nu på för fullt i Umeå. Och överallt annars där motståndet är svagt. Hade det inte funnits motstånd hade Gamla Stan varit borta vid det här laget.

Men trycket från kommersen ligger på hela tiden, outtröttligt. Den som varit på besök i Stockholm och sett vad som hänt längs Västerlånggatan vet vad jag menar. Flera hundra meter vikingahjälmar i plast, seven-eleven, växlingskontor, vykortsförsäljning, souvernier,  ... i stället för genuina kvartersbutiker med riktiga varor: charkuterier, bok- och pappershandlare, garn och sybehör, bagerier, kaféer ... Känsliga miljöer måste skyddas, annars infekteras de av lättsinnets parasiter.

På väg hem upptäckte jag en man med en kamera. Det visade sig vara en tysk turist som ville dokumentera. Han stod där och undrade: "Hur kan man förstöra en stadsbild på det här viset?" Det här var vad han fick i sin kamera.

...främja mänsklig tillväxt ...

... stärka kulturens roll som drivkraft för en hållbar samhällsutveckling ...

Piteå havsbad. Ett bildkollage i stället för ord.

Det är klart att man i Piteå vill utnyttja sitt berömda havsbad. Men det måste inte göras smaklöst och utan hänsyn till den natur som är själva tillgången. När invasionen sätter igång med pizzerior, konferenshotell, äventyrsbad, glassbarer, andelslägenheter, gungor, studsmattor och karuseller i ett arkitektoniskt virrvarr och man får ett nöjesfält som liknar alla andra nöjesfält och särarten försvinner – vad har man kvar då?

Börjar man exploatera en resurs måste det redan från början finnas en plan. Smyger sig faciliteterna in en efter en utan styrning och kontroll är risken stor att slutresultatet blir en dussinanläggning som helt utplånar områdets särprägel. En vinst för kommersens dagsländor, men en förlust för den underliggande resurs som kunde varit bestående om den inte slösats bort.

Bosse Lundberg

(text och bilder)