Naturskyddsföreningen
Nordanstig
     
 
     
  KÅSERIER  
 

Bosse Lundberg

 
 

Paddor

 
     
     
 

FÖRSTA SIDAN

 
     
     
     

Några dagar i början av maj

Djur känner inga gränser, inget Nordanstig, inget Stockholm, så därför känner jag mig fri att berätta om ett säreget naturfenomen som årligen inträffar utanför kommunens gränser.

Jag växte upp i Kummelnäs på Värmdö ett par mil utanför Stockholm, alldeles invid ett träsk eller vad man ska kalla Karbosjön, en liten sjö som är på väg att växa igen och kanske om ett hundratal år ha förvandlats till en myr. Redan nu har sjön tappat greppet om ett par av sina vikar och där växer alsly och vass. Utmanande att gå i. Man är som en forskningsresande på gungigt underlag.

Den lilla sjön har alltid ställt till problem för de omkringboende. Jag minns med glädje vårarna med sina översvämningar när man kunde paddla på grusvägarna i cementtråg och vada till stövelranden medan vattnet klämde ihop skaften innan det rann in och blötte sockorna sura. Dikena var fulla med spännande liv: svajande mattor av röda tubifex, husmaskar som byggde sina hus av sand, pinnar och strån, trollsländelarver, ryggsimmare, cyclops, dykarbaggar – särskilt den stora gulbrämade dykarskalbaggen (Dytiscus marginalis) med dess larver som kunde bitas riktigt ordentligt – salamandrar och om man hade tur också en och annan större vattensalamander, den svarta, som inte är så vanlig.

Under många år var sjön upp till ytan fylld av vattenaloe (eller dyborre, Stratiotes aloides L.), men nu, femtio år senare finns bara enstaka exemplar kvar. Vattenaloen har blad med små hullingar som rispar huden så att man blöder från hundratals små sår om man simmar där de växer. Villaföreningen kämpar förtvivlat mot igenväxningen och man dikar ur och jobbar frenetiskt för att få bukt med översvämningarna. Men det finns paddor kvar än i dag.

Paddorna leker varje vår runt valborgstid. När mörkret fallit och bålen brann var det tid för paddorna att söka sig ner till den lilla sjön för att säkra sitt fortbestånd. Tomtägarna hade rensat sina tomter från ris och det låg stora högar längs stränderna där snokarna låg och solade sig och smälte maten – paddor förmodligen. Mot slutet av juni månad kunde man inte använda vägarna utan att krossa några av de oräkneliga mängder nykläckta paddor som fyllde kärret, vägarna, gräsmattorna – allt var ett hoppande täcke av småpaddor. Det knastrade när man cyklade.

En ljum och mörk natt i slutet av april som jag minns, och som satt sina spår, var jag på väg förbi Karbosjön och upplevde något som jag aldrig kommer att få uppleva igen. Natten, luften, hela tillvaron var fylld av paddornas sång. Jag stannade och lyssnade och upptäckte att det fanns individer. Hade man en gång känt igen en röst så urskilde sig den från de andra trots att hela himlen genljöd av paddor i tusental.

Jag har återvänt med kamera och ljudinspelningsutrustning många gånger, men groddjuren är hotade och trots minskningen finns det fortfarande ganska många kvar, men jag tror aldrig att de blir så många igen som den natten – den var unik.

Nu är det 2013 och våren är försenad och jag hade turen att vara nere i Stockholm vid ungefär rätt tid. Jag fick med mig några bilder och redovisar dem här.

Det var helt klart ett överskott på hanar. Gång på gång försökte de klättra på varandra innan de insåg sitt misstag.

Det är inte svårt att se skillnaden på hanar och honor. Hanarna är mycket mindre och smäckrare.

En urtids blick, lugn och eftertänksam, det är åtminstone en mänsklig tolkning. En skönhet, lätt att älska. Hon är på väg ner till sjön.

Bilden är lite suddig– men det var ett väldigt växlande med objektiv och belysningskällor de här kvällarna. Här har i alla fall några par funnit varandra.

Hon låg stilla rätt länge, lät oss ta några bilder innan hon slutligen bestämde sig för att ta sin tilltänkte med sig i djupet.

Bosse Lundberg
(text och bilder)