Djur känner inga gränser, inget Nordanstig, inget
Stockholm, så därför känner jag mig fri att berätta om ett säreget
naturfenomen som årligen inträffar utanför kommunens gränser.
Jag växte upp i Kummelnäs på Värmdö ett par mil utanför
Stockholm, alldeles invid ett träsk eller vad man ska kalla Karbosjön, en liten sjö
som är på väg att växa igen och kanske om ett hundratal år ha
förvandlats till en myr. Redan nu har sjön tappat greppet om ett par av
sina vikar och där växer alsly och vass. Utmanande att gå i. Man är som
en forskningsresande på gungigt underlag.
Den lilla sjön har alltid ställt till problem för de
omkringboende. Jag minns med glädje vårarna med sina översvämningar när
man kunde paddla på grusvägarna i cementtråg och vada till
stövelranden medan vattnet klämde ihop skaften innan det rann in och
blötte sockorna sura. Dikena var fulla med spännande liv: svajande mattor av
röda tubifex, husmaskar som byggde sina hus av sand, pinnar och strån,
trollsländelarver, ryggsimmare, cyclops, dykarbaggar – särskilt den
stora
gulbrämade dykarskalbaggen (Dytiscus marginalis) med dess
larver som kunde bitas riktigt ordentligt – salamandrar och om man hade
tur också en och annan större vattensalamander, den svarta, som inte är så vanlig. Under många år var sjön upp
till ytan fylld av
vattenaloe (eller dyborre,
Stratiotes aloides L.),
men nu, femtio år senare finns bara enstaka exemplar kvar. Vattenaloen
har blad med små hullingar som rispar huden så att man blöder från
hundratals små sår om man simmar där de växer. Villaföreningen kämpar
förtvivlat mot igenväxningen och man dikar ur och jobbar frenetiskt för
att få bukt med översvämningarna. Men det finns paddor kvar än i dag.
Paddorna leker varje vår runt valborgstid. När mörkret
fallit och bålen brann var det tid för paddorna att söka sig ner till
den lilla sjön för att säkra sitt fortbestånd. Tomtägarna hade rensat
sina tomter från ris och det låg stora högar längs stränderna där
snokarna låg och solade sig och smälte maten – paddor förmodligen. Mot
slutet av juni månad kunde man inte använda vägarna utan att krossa
några av de oräkneliga mängder nykläckta paddor som fyllde kärret,
vägarna, gräsmattorna – allt var ett hoppande täcke av småpaddor. Det
knastrade när man cyklade. En ljum och mörk natt
i slutet av april som jag minns, och som satt sina spår, var jag på väg
förbi Karbosjön och upplevde något som jag aldrig kommer att få uppleva
igen. Natten, luften, hela tillvaron var fylld av paddornas sång. Jag
stannade och lyssnade och upptäckte att det fanns individer. Hade man en
gång känt igen en röst så urskilde sig den från de andra trots att hela
himlen genljöd av paddor i tusental. Jag har
återvänt med kamera och ljudinspelningsutrustning många gånger, men
groddjuren är hotade och trots minskningen finns det fortfarande ganska
många kvar, men jag tror aldrig att de blir så många igen som den natten
– den var unik. Nu är det 2013 och våren är försenad och
jag hade turen att vara nere i Stockholm vid ungefär rätt tid. Jag fick
med mig några bilder och redovisar dem här.
Det var helt klart ett överskott på hanar. Gång på gång
försökte de klättra på varandra innan de insåg sitt misstag.
Det är inte svårt att se skillnaden på hanar och honor.
Hanarna är mycket mindre och smäckrare.
En urtids blick, lugn och eftertänksam, det är åtminstone
en mänsklig tolkning. En skönhet, lätt att älska. Hon är på väg ner till
sjön.
Bilden är lite suddig– men det var ett väldigt växlande
med objektiv och belysningskällor de här kvällarna. Här har i alla fall
några par funnit varandra.
Hon låg stilla rätt länge, lät oss ta några
bilder innan hon slutligen bestämde sig för att ta sin tilltänkte med
sig i djupet.
Bosse Lundberg
(text och bilder) |