Bosse Lundberg

Händelser på blad

FÖRSTA SIDAN

Det är mot slutet av juli 2014. Den vegetativa tillväxten hos örter och träd har stannat upp. All kraft går till frömognaden. Nästa års skott är anlagda, alens kottar och hängen gröna och laddade.

Det är som om många träd och örter har svårt att hålla kvar sina konturer. De får släppa in andra livsformer i sina liv. Man får lätt intrycket att det är de bladlevande småkrypens och svamparnas tid. Jag blev nyfiken på vad som egentligen pågår.

Utanför huset står en hägg, lite längre upp längs vägen finns en fläckig lönn och en rödprickig gråal. Det var egentligen häggen som gjorde att jag började fundera. Bladen hade fått små fläckar och hål. Hålen var väl någon som hade ätit fram och fläckarna borde väl vara en rostsvamp av något slag. Jag har inga ambitioner att artbestämma eller förklara något utan tänker bara dokumentera lite av vad som försiggår på de blad som träden delvis förlorat kontrollen över. Men samtidigt kan man ju fundera över ett och annat.

Det är lätt att ta till en beskrivning som att bladen är angripna. Varför säger man "angripna" precis som om det vore en attack av något slag. I så fall borde vi inte säga "plocka jordgubbar" utan "angripa jordgubbar", eller att vi ska gå ut i kökslandet och angripa sallaten. Insekter som äter av plommonbladen skördar sitt tionde på samma sätt som vi skördar morötter. Egentligen råkar moroten värre ut. Den har ju inte mycket eget liv kvar när blasten ligger på komposten och roten är strimlad i salladen; den fick aldrig chansen att blomma och sätta frö. Det om något är ett angrepp. Fast det är väl skillnad på folk och folk. Kanske borde vi reservera begreppet 'angrepp' till de tillfällen då en livsform invaderar en annan med dödlig utgång, när det verkligen är fråga om ett hot. Som när eksjukan (Phytophthora quercina) eller almsjukan (Ophistoma sp) dödar hela träd.

Varelser med smak för häggblad tar för sig medan häggens bär mognar och nästa års skott ligger oantastade i säkert förvar. Bladen är fulla av äthål och rostfläckar, men det fanns också något annat iögonenfallande: på påfallande många blad fanns en liten vit fläck, bara en per blad, som i mikroskop visade sig vara ett tak av något spunnet material. De var inte stora, i snitt 3x1 mm. Taken var spända över de dalgångar som bildas av bladnerverna. Hålen i taken vittnade om att någon eller några som bott under taket redan hade tagit sig ut.

Sex, sju utgångshål, men var fanns de som hade vuxit upp där? Det första som syntes i mikroskopet var inte något levande, utan tomma skal. Ömsade skinn eller utsugna insekter?

Det såg ut som en kyrkogård. De tomma insektskalen kunde betyda två saker: endera hade de blivit tömda på sitt innehåll av något rovdjur eller så var det höljen efter ömsningar. På bilden längst till höger, nertill till höger, förmodligen en liten larv av något slag. Den höll sig fast i ena änden.

Så plötsligt kilade någon förbi. Bråkdelen av en sekund och var sedan utom synhåll. Det fanns insekter på bladet, men eftersom de envisades med att kuta runt hela tiden fanns det ingen möjlighet att fästa dem på bild. Lite fräckt var det att kyla ner dem i kylskåpet, men då höll de sig lugna åtminstone i så många minuter att det gick att ta de tjugo, tretti bilder som krävs för att få skärpa hela vägen från rygg till fot.

Vad som ändå talar för att de tomma skalen kan vara rester efter ett rovdjursangrepp är att skalen fanns olika former och storlekar. Plus det mest graverande indiciet: ett glest spindelnät, som faktiskt kan skönjas på följande bild.

Nere till vänster syns också en rostsvamp med ett vitt ludd på ytan. Det här luddet fanns inte från början, utan är något som har utvecklats under några dagar.

Man misstänker ju genast att det rör sig om rostsvampens sporer. Med lite pillande gick det att samla lite ludd, lösa det i en droppe vatten och kika i ett mikroskop. Och visst var det sporer (högra bilden).

Alens blad ger husrum åt gallkvastret Eriophyes (Phytopus) laevis (familjen Eriophyidae). De gallbildningar som kvalstret förmår alen att modellera fram ur sin bladvävnad är först gulaktiva, blir sedan gula och får så småningom sin typiska röda färg innan de till slut antar en brunaktig ton.

Där inne bor de, gallkvalstren. De tar alltså kommandot över alens bladvävnad och får den som de vill ha det. På så vis liknar de oss människor när vi bygger vår kultur, avskild från naturen men formad av dess material. Skillnaden är att alens gallkvalster inte utgör ett hot mot alen.

Sedd från sidan består gallen av en mer eller mindre klotformad kropp på en smalare hals. På bladets undersida finns gallernas öppningar.

I varje gallklot lever en liten koloni gallkvalster, små ljusa långsmala kroppar med fyra synliga ben i framänden. Benen kan vara fler, men det är fyra som syns som en mustasch eller som morrhår. Ett av kvalstren är inringat på bilden.

Det är inte så lätt att få bilder av enskilda kvalster, dels för att de är så små, kanske en tiondels millimeter långa, dels för att de rör sig hela tiden och för att få någotsånär skärpa på hela kroppen behövs minst ett tjugotal skikt, alltså lika många bilder. Här är i alla fall några bilder som ger en antydan om hur de ser ut.

Inne i boet kunde jag inte se annat än ljusa kvalster, men ute på undersidan av bladen fanns det många som var röda. Jag är inte riktigt säker på det här, men först trodde jag att gallkvalstren levde helt och hållet inne i gallerna. Att de kröp omkring ute på bladytan trodde jag först berodde på att bladen var bortplockade från trädet och att det så småningom börjat säcka ihop, vilket i sin tur drev ut kvalstren. Men när jag  i mina försök att få en tydlig bild av ett kvalster plockade ett par alldeles färska alblad och fann att kvalstren redan var ute är jag inte längre så säker. I ljusmikroskopet fann jag flera kvalster på sporluddet till en rostfläck. Där satt de och verkade beta sporer. De var i alla fall fullt sysselsatta med något. (1)

En sak till: jag plockade in några blad som saknade galler, också på dem promenerade gallkvalsterliknande, ljusa varelser omkring, så nu vet jag inte riktigt vad som är vad.

Det finns mycket mer att se på albladen. Bland annat de små röda kulor som man inte kunde se med blotta ögat, men som mikroskopet visade fanns över allt på bladens undersida. Kan vara utsöndringar från själva bladet eller en annan livsform som slagit sig ner. Vad det än är så förekommer de huvudsakligen längs bladnerverna som på följande bild.

Aspen står fortfarande grön. Jag menar inte att den skulle ha vissnat, men vissa år är den, sedd på lite avstånd, alldeles grå. Det är bladen som blir alldeles grå av minor, de gångar som en bladminerarlarv gräver alldeles under bladets yttersta cellager. Gångarna vindlar sig fram över bladytan och den gröna färgen får mer och mer inslag av grått. När vartenda blad har besök av en bladminerare blir hela aspen grå. I år tycks det vara så att  bara ett fåtal blad är bebodda av bladminerare.

Mineringen startar vid A och slutar vid B. I det omringade området låg puppan under en invikt flik av bladkaneten. Lägg märke till hur minan blir bredare vartefter larven äter sig större. På det här bladet var puppan redan kläckt, men på ett annat blad fanns puppan kvar.

På aspbladet dök det upp en liten pigg och charmig lus. Den hade samma färg som puppan, mörk, näst intill svart. Tyvärr blev den mitt dåliga samvete. Blev och är fortfarande. För att få lusen att stå still så att jag kunde få en en tydlig bild av den, stoppade jag den, inte i kylskåpet, utan i frysen. Hur dum får man bli? Den dog. Jag blev mer och mer klar över att nyfikenheten måste ha sin gräns. Med vilken rätt bryter jag mig in hos folk och stör dem i deras hem? En klampande hänsynslös jätte.

År efter år är vissa lönnar alldeles prickiga av en rostsvamp. Inte alla lönnar, men på några slår år efter år dessa prickar upp och när hösten kommer och bladen gulnar har rostfläckarna blivit alldeles svarta.

Till vänster lönnbladets struktur när lönnen får ha bladet för sig själv, sedan två bilder som visar hur rostsvampen tar vävnaden i besittning.

Vad det innebär att rostsvampen utbildar den svarta vävnaden vet jag inte. Kanske den så småningom mognar till sporer eller att det är den svarta vävnaden som bildar sporer i ett senare skede. Det lär vara så att rostsvampar kan ha en ganska komplicerad livscykel och kan innefatta fyra, fem olika stadier som ibland kräver mellanvärdar. Hur som helst kommer det svarta att vara helt dominerande fram emot hösten. Rosten verkar inte skada lönnen eftersom den lever vidare år efter år. Däremot kanske lönnen hämmas i sin tillväxt, men det är bara en ogrundad möjlig förmodan. (2)

Bilderna här ovan är tagna under senare delen av juli. Nu, under första hälften av september har fläckarna svartnat. Det är lätt att förstå varför de brukar kallas "lönntjärfläckar". De bildas av svampen Rhytisma acerina. Den är vanligt förekommande, men eftersom den är mycket känslig för förekomst av svavel i luften förekommer den inte i närheten av svavelutsläpp.

I den sterila vävnad (stroma) som bildar de svarta fläckarna utbildas fruktkropparna (apothecierna) som så småningom lossnar och faller ner till marken.

De apothecier som är ljusa håller på att släppa från den sterila svampvävnaden.

I fruktkropparna mognar sporsäckarna (asci) som efter vintern släpper loss de mogna sporerna så att de kan slå sig ned på de spirande lönnbladen och sluta cirkeln.

Apothecium som lossnat från svampvävnaden. Det som i mitten av bilden verkar vara en skål-
formad fördjupning är i själva verket närmare att likna vid en droppe och är alltså upphöjd.

Även om lönntjärfläckarna kan förekomma ymnigt verkar de inte ställa till någon nämnvärd skada på lönnen.

Ref

Carl-Cedrik Coulianos, Ingmar Holmåsen, Galler, Interpublishing, Stockholm 1991

First Nature

En annan påväxt som jag antar också är en svamp visade sig längs lönnbladets nerver. Små röda kulor här och där längs bladets huvudnerver med största koncentrationen vid basen där nerverna grenar sig.

Av de små bilderna underst är den vänstra från bladbasen, den högra längre ut längs nerverna där förekomsten är glesare.

Jag började ana att jag skulle kunna hålla på så här hela resten av sommaren, ända fram till dess snön lagt sig – om det ens skulle stoppa då. Hela tiden nya livsformer. Ett exempel: Jag hade bara tänkt se om det hade hänt något med lönnbladsrosten då jag upptäckte en fördjupning , en grund grop på ett av löven. Och sedan upptäckte jag flera fördjupningar, till och med en serie som ett lite längre dike. Hade rostsvampen börjat någon sorts förvandling? På motsatta sidan bladet fanns inte någon rostsvamp, utan något helt annat. De blå pilarna visar rostsvampar, det är de röda pilarna som pekar på det nya.

I stereoluppen, i 20 gångers förstoring, verkade det vara en äggsamling. Men så oerhört många ägg! Om det nu är ägg ... (3) Så här ser de ut i olika förstoringsgrader.

Som små pärlor, men färgen varierar och formen är inte alldeles lika rakt igenom. Ska bli spännande att se vad det blir. Det slog mig att det inte var så lyckat att lossa bladet från trädet. Det skulle snart vissna och hur skulle det då gå med äggen? Så jag gick ut för att se om det fanns ytterligare något blad med liknande 'äggsamlingar'. Och det fanns det. Men så upptäckte jag på ett blad några vita stråk som jag inte sett förut.

Ser lite grann ut som kristaller ... Men stopp! Vänta!

Det var nu jag insåg att det var dags att dra ur sladden. Min avsikt var aldrig att göra några fullständiga uppföljningar av allt jag upptäckte. Jag ville bara dokumentera lite grann av det liv som hela tiden finns omkring oss även fast vi inte lägger märke till det. Ett myller av liv som hela tiden pågår medan tiden, sommaren och livet drar vidare.

- - - - -

Lite efterarbete har gett följande resultat:

(1) "Gallen är ihålig med kal utsida och på insidan klädd med cylindriska hår ur vilka gallkvalstren suger näring." /.../ På gråal orsakas sådana galler av en särskild varietet eller form Phytoptus laevis f. alniincanae ... " – (Carl-Cedrik Coulianos, Ingmar Holmåsen, Galler, Stockholm 1991, sid. 149)
(Eriophyes laevis är en synonym till Phytoptus laevis)

(2) Fläckarna är antagligen s.k. "lönntjärfläckar" och orsakade av en säcksvamp, Rhytisma acerina. Fläckarna består av svampens egen vävnad och är alltså ingen gallbildning, eftersom gallbildningar är växtens egen vävnad, som av den gallorsakande organismen tvingats att anta en från växtens normala vävnader avvikande form. Gallbildning liknar på så vis en tumör, men en tumör som inte växer ohämmat.

(3) Det är förmodligen gallbildningar som lönngallkvalstret Eriophyes plantanoides  tvingat fram ur bladet. Litteraturen beskriver det så här: "Bladubdersidan mellan nerverna med vita, senare rödaktiga och slutligen bruna filtfläckar. Dessa består av skaftade, i spetsen starkt utvidgade hår (erineum) ur vilka gallkvalstren suger näring." – (Carl-Cedrik Coulianos, Ingmar Holmåsen, Galler, Stockholm 1991, sid. 145)

Bosse Lundberg

(text och bilder)