Bosse Lundberg

Eken flyttar norrut

FÖRSTA SIDAN

Dalälven sades vara ekens nordgräns – många tror så fortfarande, men fakta talar emot att det gäller inte längre. Och har kanske inte gällt på många år nu.

Gnarp 26 juni 2018

I Den Virtuella Floran står att ”Eken är ett sydligt inslag i den svenska naturen och dess naturliga nordgräns går ungefär vid Dalälven.” och i Mossbergs flora visar utbredningskartan ungefär samma sak. Likaså en artikel i Wikipedia.

Jag hade under alla år levt i tron att eken bara växte söderut, man upptäckte sedan flera stora ekar i Gnarp och insåg att eken faktiskt kan växa här. Det var att föryngra sig den inte klarade. I Wikipediaartikeln står: ”I Sverige växer ek upp till biologiska norrlandsgränsen och på enstaka platser som planterad norr därom”.

Själv planterade jag någon gång på 1990-talet en ek i Gällsta och den är nu ett ståtligt träd, säkert bortåt sex, sju meter i höjd. För ett antal år sedan var vi nere i Småland och såg en liten ekplanta med bara ett par, tre blad som var dömd till undergång där den växte i en skreva utan annat än sten omkring sig. Det var bara att lyfta upp den ur skrevan och ta den med sig. Nu är den ett kraftigt ungträd.

Sommaren 2017 hände något oväntat. Visserligen var det tydligen ett år med allmän fruksättning hos Sveriges ekar, men att den lilla eken från Småland skulle klara att sätta en så stor mängd frukt som dessutom mognade till spridningsfärdiga ekollon hade jag inte väntat. Det var ju inte bara det att den växte långt norr om Dalälven, dessutom kom den från Loftahammartrakten, ganska långt söderut och borde väl ha en annan genetisk klocka?

Nu 2018 har den satt frukt igen fast fruktsättningen verkar inte lika riklig som förra året.

Den lilla eken från Småland har tagit sig ordentligt

Sommaren 2017 hade ytterligare en överraskning. Vid en liten grusväg strax söder om Gnarpsån spirade en mycket liten ekplanta; hade väl bara fem, sex blad eller så. Nu 2018, letade jag efter den och trodde först att vintern hade tagit den, men där fanns den, visserligen sargad, men den stod där och stretade envist på.

Vintersnön hade knäckt toppen på den lilla eken vid vägen

Nu började bevisen hopa sig och jag drog mig till minnes att vår granne för några år sedan frågade om jag hade planterat en ek bort i skogen. Nej inte, men jo det växte en liten ek där. Det var märkligt, hade den verkligen självsått sig?

Nu är det slutet av juni 2018 och häromdagen kom den slutliga bekräftelsen på misstanken att eken verkligen har börjat flytta norrut. Jag och grannen var var ute på ett skifte strax norr om Gnarps järnvägsstation. Vi skulle komplettera med tallplant och redan direkt när vi ställde ner grejorna för att förbereda oss stod den första lilla ekplantan där. Vi hann inte gå mer än några meter innan nästa dök nästa upp.

Vi traskade runt och planterade tall under ett par timmar och hela tiden dök nya ekplantor upp. Vi såg säkert bortåt dussinet. På ett ställe stod tre ganska kraftiga plantor bredvid varandra med bara någon meters avstånd.

Plantorna var ungefär 30 cm höga och hade
på 10 cm höjd en stamdiameter på 5–9 mm

Hade det varit så att det bara var på det här skiftet som ekplantor hade dykt upp kunde man tänka sig att någon hade tagit med sig ekollon söderifrån och planterat ut. Visserligen en långsökt tanke, men inte omöjlig. Nu har vi funnit ekar på platser som ligger flera kilometer från varandra, så tanken om mänsklig inblandning bleknar bort.

Så någon annan än en människa har tydligen tagit för sig av de inplanterade ekarnas frukter, gömt och glömt och gett dem tillfälle att gro och skapat en förmodan att eken verkligen har brutit sig igenom Dalälvsvallen och är nu på väg norrut med stora kliv. Visserligen telningar efter invandrare, men hur många generationer måste förflyta innan eken kan betraktas som inhemsk här uppe hos oss i Gnarp?

Bosse Lundberg
(text och bild)