Bosse Lundberg

Backskärvfrö

FÖRSTA SIDAN

Bland vårblommor den kanske mest förbisedda, men ändå en som man ser rätt ofta. Men inga visor har skrivits om den – backskärvfrö.

Vitsippa (Anemone nemorosa – grek. "nemos" = lund)
I delar av Finland är den en morsdagsblomma. Den är giftig. Öppen på dagen, sluten om natten. Känd sedan medeltiden. Med sin krypande jordstam täcker den ofta stora ytor. I Wikipedia finnas en mer prosaisk beskrivning av den:
"Vitsippans jordstam är anmärkningsvärd för sin skarpa avgränsning mot växtens ovanjordiska, blommande del. Jordstammen är djupliggande, horisontell, försedd med fjällika lågblad och växer länge horisontellt, tills slutligen den yttersta spetsen kröker sig uppåt och frambringar en enda blomma. Knoppen bildas på hösten och övervintrar till nästa vår. Samtidigt med blomningen uppstår (i maj) bredvid stängelns bas en kort sidogren (biaxel), som först utvecklas till ett enda ovanjordiskt örtblad. Därefter utvecklar denna sidogren endast fjäll. Den tränger fram i jorden som en skenbar fortsättning på jordstammens första stycke från föregående år, tills också den ska blomma och därför kröker sig uppåt för att övergå i en stängel. Den underjordiska horisontalstammen, som är brun, slät, cylindrisk, ganska rak och ungefär en decimeter lång, är alltså i själva verket hopfogad av flera från varandra utgående sidoaxlar (årsskott), som tillsammans sägs bilda en skottkedja."

Blåsippa (Hepatica nobilis – lat. "nobilis" = ädel)
Blåsippor har plockats så mycket att man har blivit tvungen att fridlysa dem i vissa delar av Sverige. Man får inte plocka blåsippor eller gräva upp den i flera svenska län. I Gävleborgs län tycks den däremot inte vara skyddad.

På Gotland kallas den "Killingeblomma", I Skåne "Blålock". Linné skriver : "Blommar wårtid i första käldraget wid Björkens rödaktiga och Aspens grå blommors framkomst, då Norssen leker, gräsen börja framskjuta, och Annandags-frossor yppa sig." (Linné 1755)

Hästhov (Tussilago farfara –  "farfara" = "från Italien")
Finns dokumenterad i Sverige sedan 1600-talet. Heter den "Hosthäv" på grund av att den använts i farmakopén som ett medel mot hosta och astma eller heter den "Hästhov" på grund av bladens hästhovsliknande form?

Hästhoven är har spritt sig till växtplatser som skapats av människan från att från början ha växt i lundkärr som en nykomling från östra Europa. Den växer annars i Europa, Asien och Nordafrika.

Krossade blad har använts som såromslag, men har visat sig vara giftig. Växten innehåller en hel mängd verksamma beståndsdelar, särskilt bladen. Vid växtfärgning ger den grågröna/gulbruna färger.

Och så nykomlingen:

Backskärvfrö
(Thlaspi caerulescens – lat. caeruleus = blå)
Bortglömd vårblomma som ingen poet har ägnat en endaste rad. Till Finland lär den ha anlänt i slutet av 1800-talet i samband med import av hö från Tyskland. Till Sverige på 1840-talet med gräsfrö från Frankrike. Har alltså kommit till Sverige i ganska sen tid.

Den är ju i alla fall en av de allra tidigaste vårblommorna och borde hyllas för det. I sånger och dikter. Vi har ju haft åtminstone hundra år på oss. Kanske är det så med invandrare. Man uppmärksammar dem för vad de är först efter flera generationer.

Till poeternas försvar ska väl sägas att det inte är så lätt att hantera namnet:

Backskärvfrö,
med fransosernas hö
och tyskarnas frö ...

... men sen då? Inte lätt att vara nykomling med ett så ohanterligt namn ...

Backärvfrö hör till de korsblommiga växterna. Den har en mild smak och kan blandas med kirskål och nässlor till en smakrik vårsoppa. Får den inte plats i poesin kan den åtminstone få plats på faten.

Men det finns ett aber: backskärvfrö är känt för att ta åt sig bland annat zink och kadmium. Här finns ett par länkar till mer information om backskätvfröets anmärkningsvärda förmåga att ta upp tungmetaller i marken till nivåer som borde vara giftiga för växten:

Plant Physiology

Annals Of Botany

 Bosse Lundberg
(text och bilder)